Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 8. Slagrutan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Du har orätt, far! Och jag böjer mig inte. Gud
vill icke det. Han är förstås alltför långmodig numera,
Herran, men till slut tar han hämnd på dem, som gilla
orätten. Det har gått så för många kejsare och kungar.
Det gick så för Sig Folkeson. Har du glömt, far, vad
Esaias och Jeremias har sagt?
Den mäktige och myndige nämndemannen, vilken
knappast någon numera vågade säga emot, blev
alltmer underlig till mods, alltmer förvånad över sin son.
Stridiga tankar började korsa hans huvud. De
känslor, som redan fyllde hans hjärta, blevo också alltmer
stridiga. Vad var detta för ett tal? Varifrån hade han
fått dessa ord? Varifrån kom denna djärvhet?
Varifrån denna häftighet? Jo, häftigheten kunde han
förstå. Det var Marits blod. Men denna orubblighet,
denna envishet? Så hade han i sin ungdom hört sägas, att
Sig Folkeson kunde uppträda. Bårdarydarn hade av
sina otaliga sysslor, av sitt arbete och sina strävanden
hindrats under många år att tänka på det förflutna.
Nu stego på en gång det gångnas skuggor och gestalter
fram. Vad skulle detta barn, som icke var hans, bringa
honom av sorger? Och av glädje? Hittills hade gossen
varit, om man undantar det där besöket hos
Odensjö-Lotta, en källa till idel fröjd. Skulle nu andra tider
komma? Var det han själv, fadern, som var skulden?
Hade han tänkt för mycket på socknen och för litet
på barnet? Han kände vissa samvetsförebråelser. Men
här gällde det att hävda föräldramyndigheten. Han
kunde icke tåla en rebell på sin egen gård och i sin
egen familj. Han, som krävde så mycket av andra och
allra mest av sig själv, måste också kräva det av sin
son.
— Du gör, som jag säger. Varom icke, få de fylla
igen brunnen.
— Det törs du icke, far? Gud är med Kulla-Sammel!
— Vi få reda oss med tjärnen. Kulla-Sammel och
hans griller ha ingenting att säga till om på Bårdaryd.
— Du får icke!
Tårarna i pojkens ögon stodo färdiga att brista.
181
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
