Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 1. Korp-Olivia och hennes gäster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kvar något blek. Det var skymning och blev nästan
mörkt då de digra och svarta åskmolnen höljde
himlen.
— Gå inte, bad Karin och såg upp till husaren.
Åskan kan slå ihäl dig.
— Om du inte går, skall jag väcka tattaren, hotade
Oliva.
— Nog skall jag gå, bara det värsta ovädret är över,
lugnade husaren.
Himlen var nu som ett eldhav. En outhärdlig
fruktan hade gripit de närvarande. Korp-Oliva och
knallen voro förvissade om, att ovädret var Vår herres
straffdom över den gudlösa husaren. Nu misstänkte
även Oliva att de alla skulle bli träffade av ljungelden,
om de icke finge syndaren ur huset. Träsko-Nils och
sotarn funno det egendomligt, att detta oväder
kommit så plötsligt och började tro, att husaren hade en
hel del brott på sitt samvete. Änskönt han alls icke såg
sådan ut. Stig ropade till Oliva att lugna sig, men hon
varken hörde eller såg. Hon darrade i hela kroppen av
fruktan. Aldrig förr i sitt liv hade hon vetat, vad
fruktan var, men nu darrade hon som ett asplöv.
— Nej, gack på fläcken! skrek hon, och ansiktet
var nästan förvridet.
Husaren reste sig långsamt och såg ut genom rutan;
där utanför rasade ovädret. Karin hade också rest sig.
Hon höll med båda händerna om husarens arm. Hon
var blek som döden.
— Går han inte, få ni hjälpa mig att bära ut honom,
ropade Oliva åt karlarna.
Nu hade också tattaren vaknat upp, väckt av
ovädret och oväsendet. Han började med yrvakna, men
livliga blickar betrakta sällskapet. Det såg ut att arta
sig till slagsmål. Tattaren brydde sig icke om varken
åska eller fan, men ett slagsmål är alltid ett slagsmål,
och där måste en tattare vara med. Han reste sig. Nu
började vattnet strömma ner även genom taket liksom
det sköljde in från de otäta fönstren.
— Han kan väl inte gå ut i detta väder! Det var
Stig, som sökte avvärja vad som förehades.
215
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
