Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 1. Korp-Olivia och hennes gäster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Håller du med honom, får du gå, du också! Du
hör, att Herren kan, om han vill. Akta dig!
Det var Oliva, som ropade, i det hon sökte överrösta
åskan.
— Men han har ju inget ont gjort, ropade Stig.
Nu hoppade knallen fram.
— Hörde du inte, hur han hädade? Det slutar
aldrig väl, om han inte går. Ve det hus, som hyser en
hädare, när Vår herre talar med sin tunga!
Ingen såg längre det lustiga i den i skjorta och
stövlar klädda knallens skepelse och prästerliga tal.
Dome-dagsstämningen blev allt starkare. Den lille sotarn
väntade varje minut, att blixten skulle slå ned i huset.
Han tänkte på, hur han, när han stod på skorstenen,
brukade skämta och säga Närmare Gud är ingen än
sotarn. Nu bad han Vår herre om förlåtelse. Han
knäppte händerna. När blixtarna nästa gång blänkte
till samtidigt med åskskrällen, ropade han i ångest:
— Det brinner!
Men det brann icke, ehuru det såg så ut.
Tattaren hade smugit sig fram bakom husaren, men
Karin hade gått och ställt sig emellan. Hon började
gråta. Träsko-Nils tog ett steg fram mot knekten.
— Seså, ge dig i väg bara! skrek han.
Oliva gick och öppnade dörren. En hel storm bröt
in i rummet. Vattnet rann i floder. Dörren slog med
en skräll mot väggen, rutorna skallrade. Äter
flammade en blixt till. Knallens skjorta fladdrade som ett
lösryckt segel. Husaren satte hjälmen på. Han förde
Karin åt sidan. Sporrarna klingade när han gick mot
dörren. Ungarna gapade och skreko, vettskrämda och
galna.
— Stanna! ropade Stig.
Men husaren var redan utom dörren. Han försvann
ut i mörkret och ovädret. Träsko-Nils skyndade fram
för att stänga dörren. Men Karin hann före. Snart
hade dunklet slukat även henne. Träsko-Nils stängde
dörren. Knalla-Johannes sjönk utmattad ner på en
stol. Korp-Oliva hade skyndat till fönstret. Tattarn
hade åter satt sig i hörnet, likgiltig och trött som när
216
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
