Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 1. Korp-Olivia och hennes gäster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
först han kom. Sotarn satt på golvet vid spiseln och
läste »Gud som haver barnen kär», den enda bön han
kunde.
Stig tog sin mössa och gick. En skräll, våldsammare
än alla föregående, kom. Det flammade som eld och
lågor i alla fyra hörnen av stugan.
— Om det var Hin själv eller blott en gudlös
husar, döda hade vi varit, om vi inte hade kört ut
honom, sa knallen, när allt var över.
Så småningom avtog ovädret. Det började åter
ljusna något.
—- Träsko-Nils! Du får gå ut och se, om du kan
finna tösen, sa Oliva. Träskomakaren försvann. Det
dröjde en stund, innan han kom tillbaka. När han
omsider kom, lyste förskräckelsen ur ögonen.
— De ligger bägge två vid den stora eken!
Oliva for förskräckt upp.
— Vilka två? sporde hon.
— Husaren och tösen din. Äskan slog ned i eken,
när de gick förbi.
— Jaja, jaja, Han slår hårt, Han! mumlade knallen.
Men Oliva sprang ut, ropade på sin dotter, vild av
förtvivlan. De andra redde sig att följa henne. Blott
tattarn satt kvar. Han sov lugn och med ett löje på
läpparna. Om en stund kommo de andra tillbaka. De
hade den döde husaren och den döda flickan med sig.
De höllo likvaka hela natten. Tattarn ensam sov. Tills
solen gick upp. Då gick han åter ut på landsvägen, sitt
hemland. På vägen vid eken fann han husarens hjälm.
Han vägde den i handen.
—-Tre supar, skrattade han och gick glad ned mot
gästgivargården.
217
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
