Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 5. Den stora segern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
giverskan som en gammal trogen hund, som frågar
med ögonen. Hon förstod frågan.
— Till Bårdaryd!
Den gamla fördrängen, som började bli döv och
skröplig, trodde, att han hört fel. Han satt där
alltjämt med ansiktet vänt mot droskkuren. Han liknade
verkligen en pudel, den gode Andreas. Då han inte
begrep vart gästgiverskan arg och skrek åt honom:
— Till Bårdaryd, har jag sagt, för tusan!
Fördrängen vände sig om, och vagnen rullade iväg.
Men pudeln uppe på kuskbocken muttrade för sig
sj älv:
— Galen har hon alltid varit, men nu är hon
alldeles tokig.
När gästgiverskan kom till Bårdaryd, hade mor
Stava och gammalpigan rest till Torup, där Stava
hade släkt. Dansk var nere i ängarna, och Stig var
i prästgården. Lasse var i torvmossen. Lillpigan och
Bårdarydarn voro ensamma hemma på gården.
Lillpigan fick först se droskan komma borta på
vägen. Hon kände genast igen gästgivargårdens hästar.
Då hon såg, att skjutsen svängde in på gårdsplanen,
skyndade hon in till husbonden. Denne trodde, att det
var Skedalarn eller kronofogden, som tagit
gästgivarskjuts och kom i något viktigt ärende. Han gick ut på
trappan för att taga emot den oväntade gästen.
Men det var icke Skedalarn eller kronofogden eller
någon annan vare sig väntad eller oväntad gäst, som
klev ut ur den gamla droskan. Det var Titta Grå själv.
Han skulle i varje fall icke ha blivit mera häpen, om
det varit denna käring, än han nu blev, när han såg
gästgiverskan kliva ut ur droskan. Han kände, att
han vitnade i synen, och det var sannerligen inte ofta,
han det gjorde. Blicken genomborrade både hästar,
kusk och den urstigande gestalten. Hade blickar
kunnat döda, hade väl ingen blivit vid liv. Men snart
blev blicken lugn igen. Man såg blott isflammorna
jaga varandra. Gästgiverskan gick fram mot
trappan. Plötsligen vände hon sig om till kusken och
ropade:
301
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
