Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 6. Svarte mjölnarns tal och dödgrävarns skål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varit mer än andra för mig. Men det blir alltid en
fråga mindre, en gåta mindre.
Fadern satt orörlig, till synes oberörd, som hade
han väntat just den frågan. Ty när Vår herre slår,
slår han med bålyxan.
— Du har rätt att fråga, och du har rätt att få
svar. Likväl ber jag dig att vänta några år.
— Nej, far! Nu, det är bäst så, det blir för svårt
eljest. Min far må ha varit en torpare som
Mossa-Pelle, eller en dräng som Andreas, jag är inte rädd.
Klarhet är bäst.
— Din far var jägaren Ödman, din mor
Tattar-Marit.
Stig gick. Han gick upp på rännet i höet, där han
eljest ofta brukade ligga med sina böcker. Han grät.
Han strök med rockärmen över näsa och ögon. Han
hade begärt klarhet. Nu hade han fått. Han hade
begärt svar på en gåta. Han hade fått. Nästan mer än
han förmådde bära.
När han legat ett par timmar i höet, hörde han
Lasse komma tillbaka från staden. Lasse gnolade och
sjöng. Han var glad över, att han hjälpt till att
befria den där mjölnarn. Han kände sig som en ny
människa. Han hade betraktat sig som en stackare
mången gång. Men nu kände han sig som en hjälte.
Nu hade han vuxit i sina egna ögon flera tum. Han
tyckte också, att han gottgjort en gammal oförrätt
mot Kulla-Sammel, då han hjälpt en av hans
tros-fränder. Men om allt detta visste Stig ingenting. Han
endast hörde, hur Lasse gnolade och sjöng och
klappade hästen. Stig reste sig. Varför kunde icke också
han vara glad? Varför var icke han också så stark?
Han knöt händerna i trots mot sig själv, tryckte dem
hårt mot sitt eget hjärta, som varit svagt, som darrat
under slaget. Men kuvat var det likväl icke. Han
kände plötsligt en stolthet över att vara Tattar-Marits
son. Hon var av en föraktad stam. Javäl, men hon
var också Sig Folkesons dotter. Han bad en brinnande
bön till sin mor, till sin olyckliga döda mor. Han
kände hur han älskade sin mor, sin verkliga mor.
333
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
