Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 6. Svarte mjölnarns tal och dödgrävarns skål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det blev ett hejdundrande bröllop. Gästgiverskan
ville hedra sin dotter. Hon hade bjudit mer än
sjuttio gäster, legt åtta spelmän, både de som
spelade fiol, knäppte gitarr, blåste klarinett och
hanterade dragspel. Borden dignade av mat och dryck.
Silverkrona hade hon lånat i Enslövs kyrka, och
tärnor och marskalkar hade hon en hel lång rad åt
brudparet. Äreportar voro resta både utmed vägen
och framför stora ingången till gästgivargården.
Kvistade furor hade hon ställt upp på ömse sidor
om alla dörrar, som förde in till manhus eller
ladugård, och på gårdsplanen hade hon låtit resa ett stort
bröllopsträd. Åt drängarna hade hon delat ut krut
till salvor ur bössorna. Det skulle skjutas
glädjeskott, så länge bröllopet varade.
Mycket folk kom ur byarna från både när och
fjärran för att skåda ståten, titta på bruden och
ropa brudparet ut. Gästgiverskan lät tända eldar åt
de skådelystna på gårdsplanen och utmed
landsvägen att värma sig vid. Ty det var mitt i den
strängaste vintern. Och hon lät bjuda omkring glögg
och smält honung och kakor. Det såg ut, som om
hon hade satt sig före att göra slut på allt, vad hon
skrapat ihop under alla dessa år. Dessa år, när hon
stigit upp klockan fyra om morgnarna och lagt sig
klockan tolv på natten, arbetat och gnott och höstat
i ladorna.
Skotten smällde, så det ekade vida omkring.
När middagen var slut därinne och prästen slutat
sitt tal om äktenskapets lycka och välsignelse,
började ungdomen utanför ropa på brudparet. Till slut
trädde brudparet också ut att visa sig för folket.
Länsmannen såg fet och skinande ut, han liknade
ett målat julsvin med äpple i nosen. Maria stod där,
som om hela härligheten icke angick henne. Det var
icke utan, att en och annan tyckte, att hon bar kronan
med en stursk nacke och att de sammanbitna smala
läpparna talde om trots och högmod, om hårdhet och
kyla. Måhända hade de rätt, men hade de sett in i
347
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
