Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 1. Natten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vackert fästfolk en gång. Giftermål ä inget hästaköp,
sa far hennes. Nej, nej ...
Susanna satte sig att pusta ut på hovslagare
Larssons, Hästa-Lasses, trappa. Hon bodde nere vid
Västerbro och hade ett stycke igen. Hon tänkte på alla
sina barn, en hel stad, onda och goda, lyckliga och
olyckliga, rika och fattiga. Det hade inte gått för
många som hon trott, men i det stora hela hade Gud
styrt allt till det bästa.
— Dumsnutar, som tror att dom kan klara sej
utan Vår herre. Vänta han, Ardrup! Dä finns en som
kan ta honom i vingbenet. Tokstolle!
Susanna småpratade för sig själv och gäspade.
Åttio år och slita gatorna om nätterna. Hon var nära
att lura till ett slag. Hon reste sig med möda. Väskan
med förlossningsinstrumenten drog henne mot
jorden. Hon kom att tänka på sina egna barn. Barnen,
det var så länge sen som i en annan värld och i ett
annat liv. Hon såg framför sig en tolvårig pojke, som
gick till sjöss en septemberdag och aldrig kom hem
igen. Och dottern for till Amerika, där hon dog för
flera år sedan.
— Ja, ja, så ä livet. Klaga bara inte, så går dä.
Gud låter oss väl dö men inte omkomma. Vår herres
åker har kors men ingen plåga. Mucka mot honom,
hå nej! Tokstollar!
Rätt som det var kom hon att tänka på vävaren.
— Riktigt folk från det här landet ä dom inte,
pratade hon för sig själv. Ä från Portugisien eller av
tattarsläkt...
Hon slöks mitt i sin monolog av ett litet tillknycklat
och vindbrutet korsvirkeshus från femton- eller
sextonhundratalet. Dörren var liten som en tornlucka.
Fönsterna liknade gluggar, ett par stora ögon, som
tittade nedåt bron.
Där fingo de syn på Lundberg, kallad Svarte
Mjöl-narn. Han kom med springande steg och huvudet ett
stycke före kroppen, liksom orkade icke benen följa
med tankarna. Han kom över Västerbro, fortsatte
Brogatan mot Öster. Han hade på kvällen haft en upp-
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
