Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 1. Natten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men så vart hon arg.
— Äh, dra åt fanders! Skrik inte så förj ordat!
Hon fortsatte sin färd i kryss över gatan ned åt
havet till. Men fågelskaran brydde sig inte om
Vanta-Lovisas förbannelser.
Från duvslagen hos Grills och Torstenssons hördes
lockrop och kärlekssjuka kuttranden, hos Danske
Greven gol tuppen något hes och skrovlig i strupen,
ty han började bli till åren liksom husbonden, den
långe Ravenklo, som en gång måst lämna sina gods
i Jylland, ingen visste varför.
Från klipporna nedom Strandstuale i havsbandet
hördes ringtrastens folkvisemelodi, och på
lotshyd-dans tak satt den morgontidigaste av alla sångare,
rödstjärten, spelande sin giga. Nere vid havsstranden
var rymden fylld av gälla skrik och hungriga rop från
fisk- och sillmåsar, skrakar och skrattmåsar, labbar
och gråtrutar, dessa tjuvar och rövare. Mitt ibland
dem syntes en vinddriven stormfågel från Islands
hav, medan en ensam försenad ismås på hemväg från
Södern till Spetsbergen seglade högt i den
silverglän-sande morgonhimlen, vilande på orörliga vingar. Nere
vid vattenranden sprungo beskäftiga strandpipare och
flitiga strandskator. Alla utom den seglande
Spets-bergsmåsen, vars hjärta förtärdes av hemlängtan,
rustade sig till den första frukosten, matfriska
glup-vargar alla.
Men nu sköt som en sjungande pil mot höjden, från
de vida fälten mellan vallen och fiskarstugorna,
lärkan. Hon svävade redan högt i skyn, hälsande med
ljuvliga drillar den rodnad, som lik en väldig
bond-pion stack upp över bergen i öster, bådande solens
uppstigande från nattlägret på Tönnersjöheden och
tvagning i Toftasjöarna och Simlången.
Ännu sovo människorna. Det var blott lärkan, som
redan såg solen. Gator och hus lågo tystare än
någonsin i det matt silvergrå gryningsljuset. Floden såg
heller icke ut att vilja vakna, så sakta och sömnigt
flöt vattnet. Vårfloden var förbi. Det brusade och
gurglade icke längre utmed stränderna, där askarna
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
