Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 5. Fiskarfolket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stort ankare, hos skeppar Blåberg till ett seglande
skepp. Havenberg, lotsen, hade lagt ett kors och
gumman Tordenmast ett dubbelkors. Fiskar Tritons ungar
hade plockat vårblommor och lagt ut framför stugan
som en mastkorg och framför skeppar Nilssons hus,
det finaste i högen, hade barnen av blommor,
strandgräs och nyutslaget löv lagt en galionsbild efter
mönster av den på skonerten Tre Mör av Halmstad, som
deras far förde. Men vackrast hade Tambulon, den
starkaste och mest vittfarne av Söders sjömän, och
hans mor gjort det. De hade rest en sorgeport av
granar med svarta och vita band i och en livboj av
blommor och i livbojen gossen Heltons namn. Så fin
begravning brukade eljest blott de rika skepparna få.
Mycken berömmelse hade Tambulon förvärvat
genom sina äventyr på alla hav, men den där
sorgepor-ten åt Heltons påg gjorde hans namn högaktat och
älskat. Tambulons mor var icke alldeles barskrapad
och icke Tambulon heller. Men Heltons voro alldeles
utfattiga. Och det var något osedvanligt, att en
besutten skepparfamilj så deltog i den fattiges sorg som
vänner och ankamrater.
Här och var hade man satt ut små granar framför
stugudörrarna eller vid grindarna. Till och med Vite
Johannes, som ständigt reds av maran, ideligen fick
anfall av skälvan och icke visste annan bot för
olyckan än brännvin, Vite Johannes, som bodde i båthuset
hos Tordenmast, där han hade en bädd i ett gammalt
båtskrov, hade strött några nävar enris på vägen. Så
nog skulle Heltons pojke komma hederligt i jorden.
När klockan nalkades ett, då kistan skulle i väg,
hade karlarna och kvinnorna i fiskarstan fått sina
söndagskläder på sig och drogo sig sakta, oändligt
dröjande, som voro de rädda att stegen skulle störa
den döde, bort mot Heltons stuga. Tysta gingo de
också, sades något ord, så hördes det knappast.
Kistan stod i Heltons båthus, en enkel svart
sjö-manskista. I båthuset stodo ett par granar och
utanför ännu ett par, gången till grinden och vägen var
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
