Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 6. Aftonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
geln blev svart mot solrodnaden. Hon hörde någon
vissla och sedan sjunga:
»Bössor ska smälla längst bort i fjälla, skotta ska
ronga.
Töser ska snurra, peltar ska svänga, stampa å sjonga.
Bruasäng bäddas, bruasäng bäddas fin frampå måran
ini kammaren våran, hopp fallera.»
Hon kunde höra att det var William. När han fick
se Adelaide tystnade han, nickade glatt, stannade.
— Vill du gå med? Ska till Strandstuale, se till om
jag kan finna några skrattmåsägg.
Hon sprang till honom. De togo vägen utmed
stranden. De mötte gubben Helton. Han, gumman och
Albert hade varit ute och satt näten. De nickade åt
gubben. Sedan kom Albert stretande med hjulbåren. Ett
gott stycke efter kom gumman Helton. Hon vände sig
ideligen om mot havet, ställde sig ibland att glo, som
om hon väntade på någon. Hon såg dem icke, ehuru
de ströko förbi henne.
— Sjung en stump, bad Adelaide. William tog
henne i handen, drog henne intill sig, kysste henne
och sjöng.
Solen hade nu gått ned bakom alet och klipporna
vid strandstugan. Men himlen flammade ännu i
kop-parrött, och vattnet i viken vid Strandstuale låg som
ett blodrött sårigt öga, havsvargens utslitna öga.
— Dä ser ut som om hela Söndrum skulle brinna.
Sakta sjönk solen i havet. Måsarna fyllde rymden
med sina skrin, spejande efter rov.
Bakom Adelaide och hennes vän domnade deras
stad. Skymningen slöt vatten och himmel och strand
i sin famn.
90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
