Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 7. Konsulinnan Antonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sjunde kapitlet
KONSULINNAN ANTONSSON
Det var året efter på höstsidan.
Havsvargen, som sovit under sommaren och blott
då och då låtit höra ett morrande, som nästan
liknade ett grymtande, hade vaknat, rest sig, skakade
sin våta gröngrå päls och slog omkring sig med
svansen, piskande sjön så att det gulvita skummet yrde.
Fradgan dreglade ur hans mun och ur näsborrarna
fräste och sprutade vatten och dimmiga ångor mot
sandrevlar, klippor och fiskarstugor. Han syntes ha
otaliga fötter med smutsgula tassar, den usla besten,
och som jättelika kattklor voro de i ständig rörelse,
huggande efter strändernas vipor, skator och
fiskarungar. Men hans ögon voro bländade. Besten sökte väl
genombryta bländningens silvergrå hinna över de
stora värnlösa ögonen, han kastade med huvudet från
ena sidan till den andra, som den förtvivlade gör.
Men mörkret släppte honom icke, det mörker, som
Gud bländat honom till, därför att han i sitt högmod
och i sitt vildskap velat göra sig till havens herre.
Såsom gumman Tordenmast berättade på sin krog,
när hon kom i tagen. En dag fram i oktober öppnade
besten sitt hungriga gap, och han slök slupen Anna
av Brantevik mitt för näsan på Havenberg och
Rå-nocken, lotsarne som skulle ut och bärga
besättningen. Kaptenen hade lugn som en kogubbe gått med
fartyget till botten, icke en min hade rört sig i det
väderbitna ansiktet.
— Tacka fan för dä, att han inte skulle svika
kärestan sin, som han seglat mä i så många år, tyckte
91
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
