Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 7. Konsulinnan Antonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Blåberg, som satt på Tordans krog och lät sig
berättas, hur det gått till. Skål för kaptenen å Anna,
mullrade han och hällde supen utför fallrepstrappan.
Två besättningskarlar hade gjort ett försök att
kasta en fånglina till lotsbåten, som ansträngde sig
till det yttersta att mellan bränningarna komma
fartyget till undsättning. Då försöken misslyckades och
livbåten slogs sönder vid nedfirandet, hade de båda
sjömännen ropat till lotsarna att rädda sig själva och
helt sonika gått ned och lagt sig i kojerna, svurit en
vers över detta livets obeständighet, bett en bön i sitt
hjärta om syndernas förlåtelse, skrivit på en lapp en
hälsning den ene till mor och den andre till fästmön,
stoppat lappen i en butelj, korkat den och sagt ett
enkelt farväl till varandra. Det var allt. De följde sin
kapten och sin skuta i djupet. Utan bråk och klagan.
Herre Gud, en gång skulle det i alla fall ske.
Detta hade varit havsvargens första skrovmål efter
sommarens fasta.
Hösten skred sakta fram. Från väster kastades
ständigt nya molnmassor in över kusten. Himlen var
grå som ett oblekt linlakan, ibland vart det svart som
ett sorgedok. Ideliga skurar spöade marken, som om
himmelen ville tukta den syndiga jorden. Mellan de
häftiga skurarna silregnade det. Regnet var så tätt
och genomträngande, att varken kläder eller hus
kunde hålla blötan ute. Den gick in på bara kroppen, så
att vävartöserna och hattfabriksflickorna stodo
genomblöta vid sina maskiner. Taken läckte både i
vävar- och fiskarstan och i mäster Augustussons
verkstad var det icke stort bättre. Sidoff och
Lejonhjärta hade måst kasta upp lärlingarna på taket med
en väldig kohud att breda över de värsta hålen.
Detta förskräckliga regnande lade sig även över de
rika och mätta som en töcknig, klibbig och
melankolisk spleen, sög den käcka och levnadslustiga
kraften ur kropp och själ. Värst var det med de eljest
både friska, raska och muntra fruarna, ty de bara
gäspade och dåsade och kunde ingenting ta sig för.
De förlorade till och med lusten att gräla med pigorna
92
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
