Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 7. Konsulinnan Antonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sådan var konsul Antonsson.
Fru Antonsson var en praktlysten, frispråkig, en
smula frivol kvinna med god smak, litterära intressen,
en ståtlig figur och öppen börs. Hon ansågs
emanci-perad och avancerad i kvinnofrågor, hade en viss
lust att chockera och ta parti för besynnerligheter,
kurtisant och oförfärad, tapper och stark när det
gällde, plötsligen alldeles likgiltig, spleensjuk och led
vid detta fördömt vansinniga, fåniga och jämmerliga
liv, passande åsnor och oxar, pigor och drängar, som
hon ibland kunde uttrycka sig. Det kunde då hända
att hon tog första bästa kristallvas och slungade i
väggen för att lätta humöret. Skulle man tro vad pigor
och drängar berättade om henne, så tog hon ena
dagen köksan i famn och dansade polska med henne
genom alla tolv rummen, andra dagen jagade hon alla
fyra pigorna in i en skrubb, för att slippa se deras
fula ansikten. Hon kunde ta både helan och halvan
till frukosten, drack portvin och rökte cigarrer på
förmiddagarna. Hon höll sig till romaner med kraftig
erotik i, men också till den sprödaste idyll. Hon
älskade skalderna och förbannade prästerna. Hon var
en kvinna av motsatser, obegriplig för sig själv och
obegriplig för andra.
Hur denna besynnerliga kvinna, en orosande, en
fången havets fågel, ett törnsnår, blommande rikt och
taggbeväpnat, blivit maka åt den barske, despotiske
konsuln var en gåta för alla. En gång hade en
närgången väninna sport henne.
— Jo, det ska jag säga dig. Antingen ska jag ha
en karl, som är en karl eller ingen alls. Du och de
andra tycker om nollor och mesar. Behåll dem ni!
Men jag vill ha en despot till man, en sådan där sju
tusan jäkel, som kan ta mig med våld, om det kniper,
och som står för en örfil, om det vill sig så.
Somliga menade, att det där var nog bara skryt och
annan lyrik, ty ingen hade hört annat än att konsuln
levde på bästa fot med sin fru.
Fru Antonsson hade ett par tre dar varit på dåligt
humör. Höstregnet med spleenen hade gjort sitt. Ett
95
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
