Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 10. Vävaren på cirkus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skräckliga vinter. Drivorna hade redan vuxit ett gott
stycke upp mot väggarna på vävarhusen. Man kunde
tydligen se, att hela vävarstan skulle vara igensnöad
om morgonen, ligga där som en väldig strand av vita
dyner, som en av elementen slukad by, varest endast
runda vitglänsande kullar talade om, att där nyss
legat människors boningar. Tills rök började stiga ur
dynerna, mälande om att livet icke slocknat. Ty intet
är segare än människolivet, denna förgängliga pust
ur Vår herres mun.
Klein hade med sig hem en påse konfekt, sådan
där otroligt fin konfekt, som sockerbagare
Zackris-son sålde åt dem, som sutto på de första bänkarna i
cirkus. Hans vän clownen hade köpt påsen och
skickat hem till barnen. När Klein trädde in i stugan och
under låret strukit eld på svavelstickan samt tänt den
osande fotogenlampan, såg han äldsta flickan sitta
och sova i den obäddade soffan. Hustrun syntes inte
till. Jaså, hon sitter hos Suders och sladdrar än. Han
förlorade sitt goda lynne. Han tyckte inte om, att
hustrun satt inne hos grannarna om kvällarna. Han
hade för sig, att de sutto och skvallrade om honom.
Han såg på flickan, som satt och sov i soffhörnet.
Elsa var nu fjorton år, fast hon inte såg ut att vara
mer än tolv. Spenslig och spröd, men så vacker!
Vilken konstberiderska skulle hon icke kunna bli. Mörkt,
en smula lockigt hår, en sådan ljus panna, alldeles
som Elvira Madigan. Smala svarta ögonbryn. Se, hur
de tunna näsvingarna darrade. Tänk att hustrun
skulle motsätta sig hans planer.
— Förbannade käring! Utan drömmar, fantasi och
ärelystnad! Ack, Elsa! Så lik Elvira Madigan! Han
stod som berusad av sina drömmar om dotterns lycka.
Elsa skulle säkert redan ha stått på hästryggen,
mottagit »det ärade publikums» bifall. Vem vet! Hon
skulle kanske en dag ha lagt en greve, en prins för
sina fötter och all sorg, alla bekymmer skulle varit
förbi, för honom och alla de andra, till och med för
den tröga tunga hustrun. Han böjde sig ner och kysste
den sovande flickan. Hon vaknade förskräckt upp,
5* — Staden, vid havet
137
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
