Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 10. Vävaren på cirkus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han satte sig att vila på en sten. Ja, ja, du vackra
vita snö, snart ska du få dansa över vävar Kleins
grav, tänkte han och blev som ofta sentimental. Ingen
vävare blir över fyrti år. Fan att den där Suder ska
stoppa alla i jorden! Nåja, han eller en annan!
Kvittar lika. Plötsligt voro tankarna i cirkus Madigan.
Tänk, hans vän clownen! Kanske skulle han själv
kunna lära sig att bli en Pelle Jöns? Bra betalt!
Tre-dubbelt mot vad en vävare har. Och äran, applåderna!
Han blev varm om hjärtat igen. Kölden vek bort.
Hungern försvann. Kanske han och Elsa... Ja, han
skulle visa flickan för direktör Madigan. Nej, hon
skulle ju börja på fabriken i morgon. Fan till snöyra!
Var kunde hustrun och de små vara?
Han reste sig och fortsatte att arbeta sig genom
snömassorna upp till risvålmarna. Han skulle snart
vara där. Vad tusan nu då? Röster. Är annat folk
också ute i detta herrans väder? Han hörde ett par
gummor prata.
— Ja, nu har ja så möt ja orkar bära å mer te.
Husch, sånt väder! Men nu kan ingen se att en stjäl
ris, ha, ha!
Vävaren igenkände Suhrans röst. Jaså, den
satkäringen är ute i kväll och håller till i Gordons ris.
— Tst! Tst! Skrik inte! Snön har öron. Gordons
bakris kostar vatten å brö, hette dä förr.
Klein kunde inte igenkänna rösten. Han trädde
bakom en ek och skymtade två skuggor krypa förbi.
— Hu, sånt okristligt väder! Aj, nu for dä i backen!
Slutligen försvunno gummorna under stort
pustande och stånkande. Han tog själv en bra knippa ris.
Så mycket han orkade bära. Tog i Gordons väldiga
hög. Han orkade inte fram till vildriset. Det var
mödosamt att ha knippan på ryggen. Snön gjorde den tung
som cement. Jag bär grus på ryggen, tänkte han. Det
knäcker nog knotorna. Bröstet räcker inte till. Mer
luft! Hu! Puh! Han satte sig på knippan. Svetten
lackade. Vad det smakade salt i munnen! En sup skulle
vara bra. Tst! Där hördes nya röster. Aha!
Stenhug-gar Berg och hans hushållerska, Tråget. Jaså, torven
140
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
