Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 5. Tambulon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gosse ... min store påg, snyftade gumman och
kramade honom, där han marscherade i spetsen för
klungan av släktingar, gäster och nyfikna, käringar,
flickor och ungar bort mot Tordans krog.
Över Sista Styvern växte en väldig ask, så att huset
såg ut som en stor fågelbur, som vid skorstenen
hängde i trädet. Vid trappan stod som skiltvakter två
gallionsbilder från strandade fartyg, och ut ur ett hål
i stenfoten växte ett rikt och frodigt hylleträd,
liknande ett stort grönt blad, som fågeln i buren höll
i näbbet. Fågeln i buren, Sara Tordenmast, kvittrade
av glädje, ty även hon, det gamla spöket, var glad i
Tambulon, och hon väntade en vacker present, ty
Vite Johannes hade talt om, vad som fanns i kistan.
Gubben Tordenmast, som icke kunde röra sig för
värk och som var så förvriden av plågor och gikt, att
han liknade en krumelur mitt emellan en 2:a och en
8:a, hade flyttats från kammaren till vinden för att
icke vara i vägen. Och på så sätt blevo alla tre
rummen i krogen lediga för Tambulons hemkomstgille.
Det blev ett sjöslag, som talades om i tider. Alla
Tordans tre rum hade varit fulla av folk, släkten och
vännerna och grannarna och deras grannar, folk från
fartygen i hamnen och sjåare. Och Stig Bårdaryd,
som bodde hos änkan Sunnanväder, var också
bjuden dit. Tambulon bjöd över lag på bullar, kaffegök,
öl och rom och delade ut minnen från sina irrfärder
på oceanerna, så långt förrådet i den av Vite
Johannes girigt bevakade skeppskistan räckte. Tordan fick
en schal så brokig som en marknadskaramell, och
Tambulons forna flammor fingo »pärlemobråser» och
»tro- hopp- och kärleksbärnsten», solfjädrar och
kammar. Funken och Pelle Mogen spelade så svetten
lackade om dem, och båda sjöngo sina allra finaste
sjömansvisor. Pelle Mogen spelade på sin äkta
Jön-köpingsmungiga »Den lycklige sjömannen» och alla
stämde in, så det ekade över hela fiskarstan.
Alla huvuden vaggade i takt till sången, klackarna
trummade melodin mot det enrisströdda och
san
250
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
