Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 6. Vävar-Elsa och björnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon segrade också. En kväll i början av
september, medan fadern ännu levde, och innan olyckan
med brodern skett — det var strax efter avskedet hos
Gordon och innan hon fått platsen på Mared — hade
hon varit på berget.
Berget ligger norr om stan som en stor kupig sköld
med en hög sköldbuckla eller, om man så vill, som en
jättelik bikupa, som stormen ryckt skägget av och
slungat ned vid stadsporten någon gång i forntiden.
Här grönskade en susande lund, en av Hallands och
landets fagraste naturparker, en gammal jägmästares
verk. Det var som om åsen, efter det galgarnas tryck
över bröstet vältrats bort, åter känt sitt hjärta slå,
sitt eget blod strömma och en ny ungdom komma
med vår och blom. Källor sprungo upp ur djupa ådror
som kärleken ur hjärtats lönnkamrar. Ekar sprängde
ljungens och hagtornets snår, som viljan spränger
hindren i mannens väg, och reste sina kronor upp mot
rymden i trots och styrka. Boken murade valv, som
icke ens solen förmådde genomtränga, rönnen
droppade liksom vävarens blod i snön, aspen viskade
liksom Vite Johannes till Tordan: rör mig inte, jag
darrar. Björken lyste som Suders kalkade äppelträd, ty
den bar på näver till vävarns och smedens snusdosor.
Oxeln, skogens ädling, alen som blöder efter hugget,
lönnen som välsignar jorden, almen som skyler de
dansande, asken som har sina rötter i havet, spirade
ur den befriade jorden. Pilen, som torkar den fattiges
tårar, häggen, som om våren ropar: jag är vit, ty jag
skall på bröllop, tallen som bygger fiskarns stuga,
hagtornet som sticker ut hjärtat på sin älskling,
tornet som värnar sin oskuld och ginsten som tänder
lågorna åt Herren — alla växte upp under den gode
jägmästarns hand, bredde ut famnen åt solen,
brottades mot stormarna, lekte med snöflingorna, gåvo
gömslen åt vävarpågar och vävarflickor, då åren voro
inne, att de skulle råkas, skugga åt spolare och
spin-nare, som pustade ut efter mödan och kvalmet, ris
åt de gamla värkbrutna käringarna, som älskade en
269
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
