Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 6. Vävar-Elsa och björnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
brasa i spiseln med en puttrande kaffekittel över
elden.
I denna skog av idel lundar och lövängar höllo
fågelskarorna till. Efter korparna, vråkarna, skatorna
och kråkorna, som befolkat åsen under galgarnas tid
och i svarta moln som jättelika skuggor av de hängda
kretsat över staden, hade kommit alla Hallands
sångfåglar, själva näktergalen kom ett och annat år. Så
kunde en gammal jägmästare, som älskade naturen
och sin hembygd trolla. Utan att tröttna sjöngo
fågelskarorna. Från vår till höst en enda jublande kör. Alla
som älskade, alla som längtade efter kärleken eller
sörjde över kärleken, alla som logo mot livet och alla
som gräto över det, men framförallt vävarhusens och
skeppens ungdom sökte sig till lunderna och snåren,
till lövängarna, källorna och grottorna hos detta av
gudarna länge övergivna men nu till övermått, till en
fullhet utan gräns välsignade berg.
Elsa hade gått till berget för att höra fåglarna,
innan de drogo mot söder. Vävarungarna hade reda på
tusen fågelbon i snåren och dungarna. En och annan
pojke plundrade nog fågelbon, men flertalet fredade
dem, och särskilt värnade vävarflickorna dem. De små
vävartöserna kunde dag för dag besöka bona och mata
ungarna. De rika barnen inne i stan hade fina dockor,
vävartöserna hade fågelungar i sina händer. Elsa hade
burit många duniga fågelungar i sina händer och
stoppat bär och larver i deras gap, och ännu sedan hon
var vuxen letade hon upp bon och matade ungarna.
Nu voro ungarna flugna ut ur bona för länge sen,
somliga hade kanske redan farit till Södern, till Afrika,
men det var dock förenat med en särskild tjusning,
vemodig och spännande, att gå och se i snåren, om
fåglarna ännu voro kvar, om bona lågo där, fast
löven började gulna och falla och hösten stod färdig
att blåsa omkull allt det som flitiga fågelnäbbar
konstmässigt uppfört under vårens ljuvliga tid.
Bland alla band livet knyter, äro få starkare än det
som förenar fattigmans barn och särskilt de små
stugornas töser med naturen. Där hemma är fattigt.
270
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
