Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 6. Vävar-Elsa och björnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
glädje och grämelse. Som han hade älskat henne! Men
Elsa skulle Pelle ha, och för resten hade han ju
börjat sällskapa med Anna-Lotta, ty hon hade samma
drag som systern, var blott inte så vacker, inte så
impulsiv, inte så strid shågad. När allt kom omkring, så
kanske Anna-Lotta passade honom bättre. Nej, nu var
det för sent.
— Dä ä för sent, Elsa.
— Nej, dä är inte för sent. Men svarar du nej, så
blir dä för sent.
Hon stannade och såg honom in i ögonen. Hon satte
allt på ett kort. Hon tänkte icke alls över, att det var
egendomligt, att hon friade. Hon gick helt upp i att
vinna och segra.
Niklas gick tyst vidare. Elsa följde, hon höll honom
hårt i armen, hon ville segra, hon stred för sitt liv,
tyckte hon.
— Men Anna-Lotta, sade han med ansträngning,
jag kan inte svika henne.
— Anna-Lotta, Anna-Lotta? Var dä för hennes
skull du gick ärendet åt Mjölnarn till mej?
— Ja.
Det blev tyst igen.
De hade satt sig att vila på en sten utmed stigen.
Det bar ideligen uppåt, och de måste pusta ut.
Kvällen var alltjämt sommarvarm. Mörkret hade fallit på.
Månskäran stod på himlen som en kroksabel, och
stjärnorna började glimma som stora sillfjäll i
mörkret. Över staden låg en ljussky, genom träden kunde
man se fyrarna blänka i rött, grönt och gult över
havet, se en och annan skeppslanterna lysa. Men
havets dova brus, dess mumlande hot och knot nådde
icke hit upp. Här var allt tyst och stilla. Endast en
enstaka klagan från någon vilsen eller ängslig fågel
hördes, en ugglas tjut, en skrämd ekorre samt
knast-ret i stigens grenar från ett och annat mötande par,
en visa som sjöngs i snåren, ett kuttrande i dungarna.
Då och då hördes röster och små korta skratt. En
nattfågel flög förbi, skrämd av det unga paret, som
slog sig ner i dungen strax intill, där Elsa och Niklas
278
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
