Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 6. Vävar-Elsa och björnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Dra in skankarna där! Hu, ja dä avlas då fler
i månsken än i solsken, dä ä då vesst! Dä här ska
folk allt få veta. Sofi först å främst.
Suhran lyste av förnöjelse, hon lyste i kapp med
månen. Hon gnuggade händerna av förtjusning när
hon kom inom dörren till sitt pörte, och hon beslöt,
fast klockan gick mot midnatt att blåsa eld i kolen
under kaffekitteln. En så god jaktdag hade Suhran
inte haft på länge.
Men efter det första vilda ruset under
kärleksmötet, mellan återhämtningens smekningar språkade
Elsa och hennes fästman med varandra om sin
kärlek, sin längtan efter varandra, sin framtid. Till slut
tog Elsa sin älskades huvud mellan sina händer.
— Du käre, käre björnen, vad vi ska arbeta å strida
tillsammans! Ingen makt i världen ska kunna besegra
oss. Min store björn, som ska slå ner alla fiender med
sina ramar. Du store, fule, käre björn! log hon och
tryckte hans huvud mot sin kind, drog honom lekset
i håret, kysste hans ögon och läppar, bet honom i
hakan, gnydde av jubel, lust och salighet.
— Som tie björnar ska jag vaka över dej. Gud nåde
den som kommer dej för när, som skulle vilja ta dej
från mej!
Han överhöljde varje fläck av hennes ansikte med
kyssar. De gingo icke hem den natten. De somnade
in, när den första fågeln sjöng sin morgonhymn och
det första gryningsljuset som ett grått silverlakan
breddes över österhimlen. Björnen hade stoppat
flickungen under sin päls, dragit henne in i sin famn
under den grova, varma rocken.
Den hösten gick inte en ledig kväll förlorad för
deras kärleksmöten. De råkades i en tånglada vid
havsstranden ett stycke från Silverkrons stuga.
Suhran sprang omkring i vävarstan och skvallrade, men
Elsa märkte ingenting, hörde icke tisslet och tasslet.
Hon tänkte blott på sin käraste. Moderns spörjande,
stickande ögon pinade henne dock, och Suhrans
illmarigt nyfikna, skadeglada ansikte hade hon svårt
att fördraga.
280
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
