Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 1. Finnbyn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Där på den breda sluttningen mot sydöst ligger —
som en helig stad i Guds moders knä på en gammal
kyrkmålning — byn med sina gårdar, stugor och
småhus, sina bygator och gärden, sina åkrar och ängar.
När, såsom nu, solen skiner över byn och leker i
gräsets dagg och i hängbjörkarnas vindvaggade hår, ser
denna by i sommarfägring både välmående och glad
ut. Potatisen frodas, havren grönskar, rågen skjuter i
höjden, rovor och kål gå väl till, syrénerna blomma vid
stugknutarna, ett äppelträd sträcker sina grenar
skyddande över några halmflätade kupor, där bin surra och
släpa på sina gyllene bördor, en hägg har blommat ut
och står liksom en smula slak och utsugen efter
ståndares och pistillers älskogslek i våryran, rönnarna
däremot stå ännu i blom, i en fattig och torftig
bröllops-skrud för att spara sin glans till vinterns röda fest.
Pukens lönn ter sig som ett väldigt grönt tält,
Lars-gårdsbarnen leka under dess stora tak, mens de skyla
för ett solregn, som plötsligt störtar ner och lika
hastigt slutar upp.
Åh, nu hörs Puk-Anders’ hästar gnägga, och Per
Ols’ ko råmar och beter sig, som hade hon lust till en
fästman. Från skogen klinga koskällor och hörs
bräkande får och getter. Ett stort svin kommer löpande
genom bygatan med en skock barnungar efter sig, som
hojta och skrika. Svinet har sluppit ut ur Nils Jons’
stia och är lika bastant som käringen själv, som löper
efter unghögen för att fånga in den kära besten. Det
saknas inte fläsk på Nils Jons’ gård. Hos Sikkas har
man redan börjat slå grönfoder, och det hörs så rart
och sommarlikt, när Karl Sikkas bryner lien. I öster
galer en gök, gubben Sikkas håller upp och lyssnar.
Jo, jo men, säger han, dä blir nog gott vär, myser och
plaskar vatten på brynstenen och sätter i med att slipa
igen.
Men den rackaren och grobianen till Puk-Anders,
som inte har vett i kroppen och är full av liderliga
visor och går i kåta tankar — han gör då aldrig annat
— i morgonsolens sken, svarar göken på sitt vis
sjungande över åker och äng:
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
