Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 1. Finnbyn - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Guds boning, höjde sig solen över Gälberget och
Ursberget i öster och lyste över Lejbergsskallen.
Morgon-rodnaden gjorde Lejensjöarna till mörkt vin, till blod.
Det är Jesu Kristi dyrbara blod, brukade
Pispaskä-ringen säga. Anna-Lisa Karlsson, som hon hette, av
Mengelandsläkten, hållen för trollkunnig och kommen
från Värmlands finnskogar, född — hon visste inte
när — vid tjärnen Pispaslamb nära Mustagangas ås
i Vitsands socken eller Lekvattnets, hon visste inte så
noga. Nu bodde hon i Lejbergsbyn och gick varje
morgon till Lejensjön, just när morgonrodnaden
speglade sina vingar i vattnet. Hon tvättade sina händer
rena i Jesu blod. Ty detta hade hennes mor sagt —
och denna hade hört det av sin mor i sin ordning —
att den, som tvådde sina händer i morgonens röda sjö,
den vart fri från synder och skulle vinna i vett och
hemliga konster dessutom.
Pispaskäringen sprang allt vad de åttio åren — hon
visste icke så noga, om hon gick på åttio- eller
nittiotalet — förmådde, och hon skenade iväg med all fart,
ty hon hade sovit en stund längre än hon bort och
fruktade nu, att blodet åter hunnit bli vatten, innan
hon nådde sjön. Kom hon för sent, måste hon om
söndagen till kyrkan och där i stället ta nattvarden,
ty att gå och bära på synden tordes hon ej. När hon
såg solskivan stiga och stiga, satte hon fart över stenar
och stockar som en kesande ko, muttrande och halvt
småskällande, och till slut skrek hon: Stan’, stan’ sola
du, du kan fäll vänt en stunn då, du har allti så
okrestli bråttom! Så stöp hon över en tallrot, som låg
där som en torkad trolltarm, och där låg hon nu,
gapande och svor: Du vill bedra mej på Kristi bio, din
usla tallarot, du den ledes kröckekäpp, du tjuramil frå
helvit! Så var hon på benen igen och störtade iväg
utför branterna längs fästigarna mot sjön. Och hur
det nu var, så kom hon i tide; en blek rodnad lyste
ännu över vattnet, gumman skrattade gott, kavlade
upp ärmarna och gnodde sig ren som Kristi brud ända
till armbågarna. Hon gnolade och småsjöng, när hon
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
