Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 1. Finnbyn - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gärn för mej du, Ann-Stina, dä ä så smittsamt så en
blir gla i själen, du.
— Förnek du storgobbu, så nek du snart te Krist
mä, å Rånkan nek du fell mä till, å älvgobbu, ja ja nek
du, så vet du int å kan int, fast du gått gömen al di
nye skolera. Ja, nek du, så får du si, hur dä går för dej.
Så trätte och bjäbbade de båda kvinnorna, och
Sik-kasflickan slog följe med den gamla och ledde henne
sakta och oförmärkt mot Sikkasgården, prisade hennes
klokskap, stack åt henne en bulle ur fickan. Först när
de stodo vid grinden till Sikkasgården, märkte
Pispas-käringen, att hon gått fel, hon bodde ju i en koja
halvvägs mot Kullerberget, och nu stod hon vid
Sikkasgården, vad hade hon där att göra, hon hade mat
i huset sitt, fisk hade hon tagit i Östertjärnen, och
potatis hade hon kvar och salt att doppa den i. Men
Sikkasflickan skuffade henne in genom grinden,
skrattade och knäppte med fingrarna, tog små danssteg över
tuvorna i hästhagen, där Sikkasgubbens två feta, mörka
hästar betade, Ann-Stina skulle väl få veta vad far
ville henne. Jaha! Se så, int är dä värt te bråk int!
Hon var nitton år, Sikkasflickan, Doris Matilda
Sik-kas. Hon hette Matilda efter farmodern och Doris
efter prästdottern. Hon var mörk. Ho ä lik höstnatta,
dä ä ho, brukade Jons Kajsa säga. Hon hade en vig,
slank gestalt, en lätt gång. Ho dans när ho går, dä
trollstycke, ho bur fell vet, att dä int ä nån dans
utan Skratten där har sin svans, vrok Puk-käringen
en gång ur sig till sonen sin och hötte med näven till
varning för honom: Akt dej, Anners, ho ä farli för
karer ho, för kristet manfolk.
Ja, hon drog alla ögon till sig, framför allt de unga
männens. Man kunde gott tagit henne för en finsk
eller rysk zigenerska — hästhandlaren Jossi spred
också ut, att Faikon, den finske zigenaren var far till
henne — om icke hennes glada lynne och spelande
skälmskhet skvallrat om, att hon även hade en droppe
svenskt blod. Hennes farmor var flodakulla. Åh ja,
den finska melankolin saknades icke, den låg som en
åder djupt nere i själens innandömen. Blott en gång
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
