Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 1. Finnbyn - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de sextio. Hans hustru var väl tjugo år yngre, en
kraftfull kvinna, ännu med glansen av en snart gången
skönhet över ansiktsdragen. Man kunde gott se, att
hon var mor till flickan. Samma mörka hår och svarta
ögon, samma ställning på figuren. Bredvid modern
stod Doris, mera nyfiken än ängslig på utgången av
Ann-Stinas mission. Doris kunde icke tänka sig, att
någon fara förelåg för kon. Allt hade ju gått så väl
på Sikkasgården i alla tider, att hela byn hade som
ordspråk »lycka följer Sikkas som kalven följer kon».
Åh hå, al 11 går nog bra. Den snåle Ante däremot var
gråtfärdig inför utsikten, att gården skulle mista ett
av sina tio kreatur. Ante tänkte inte på lyckan, han
tänkte blott på den hotande förlusten. Han brydde
sig icke om kon, men om pengarna som hon kunde
vara värd. Lång, gänglig med smalt huvud och
krokiga knän såg Ante föga imponerande ut, men han
var en flitig myra och så snål, att han blott åt två mål
om dagen och grälade, när de andra åto tre. Han ska
fäll samle te å köp hele Lindesnäs bruk, den girigbuken,
brukade Puken säga. Puk-Anders kunde inte tåla Ante
för aldrig det.
Nu tog Pispaskäringen Linnu, kossan, vid hornen,
slog kors över pannan, gav henne sedan tre rödlökar
och bröt därefter sönder en kvast över ryggen på
henne. När detta var gjort, förklarade Ann-Stina, att
fick kon nu inte kalven före kvällen, så hade hon varit
i lag med en trolltjur, och då återstod det ej annat
än att slakta kon och gräva ner kadavret utanför
fähusdörren.
— Hä ä fäll omöljin, att en sån går som Sikkas’
kan ha en ko, som skämm ut sej å går i la mä
troll-tjurn. Ä int kom nå olyck över Sikkasgårn, hä vet en.
Det var Puk-Anders, som med en något hånfull ton
och härmande hennes tal replikerade Pispaskäringen.
Hans ord stucko både Sikkasbonden och hans hustru.
Sikkas stramade till, knöt sig liksom invärtes, moran
blängde på Puken, tänkte säga något, men maken gav
ett tecken, och hon teg. Det var under deras värdighet
att svara på Puk-Anders’ prat. Han var ju känd att
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
