Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 1. Finnbyn - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stugor i Bergslagen. Men Per Ols hade kvar den
rökstuga, som hans farfar byggde i slutet av 1700-talet.
Där fanns både kove, innerstuga och ytterstuga. Allt
var av grova stockar. Invändigt skurade, skinande vita
väggar, takstockarna svarta av rök som skeppsek från
havets botten och hårda som järn, som järn från
Lin-dorshyttan, mäktiga med välvda stag, storugn, massivt
bord av masurbjörk, väggfasta bänkar och ett par
tunga stolar. I ytterstugan, som stod som på farfars
tid, fanns i blått, rött och grönt målade bord, stolar
och skåp samt en stor säng med grova röda sparlakan.
Enris på golvet och björklöv i spiseln. Persagården
såg då invändigt rakt inte så fattig ut som den var. Det
var Saras förtjänst. Hon satte en ära i att hålla fint.
— Hör du int, Sara, här kom flottare i sommar, vi
få ta en ell två, så ja får språk mä dom. Sara, Sara
var ä du? Gubben sprang gården runt och skrek på
Sara.
— Va lev du för så grimjt? hördes äntligen gumman,
där hon kom från skogen, pustande, knogande på en
väldig risbörda. Hon samlade ris till vintern. Gubben
sprang på sina giktbrutna och krokiga ben mot hustrun,
och han hade så när i glädjen över att höra den
saknade stämman sprungit ner både käringen och
risknippan.
— Ja säg flottarna kommer, Sara!
— Du skrik ner hel huse, Per Ols! Jä hör nogsamt.
Flottare, vi få tjän en slant då. Men vänligt folk ska
dä va. Helst finnfolk, för svensker ä lortuga utå sej.
— Äh hå, åh ja! Men Sikkas va int gla. Di ä frå
Lesjöforsbolage å dä tål int Sikkas, syns dä. Eller ä
dä nåt anet i vägen, för han satt så trumpen. Men
Puken han va gla, han.
Gubben skulle hjälpa gumman att knoga på riset
och tog tag i en liten kvist i ena ändan av bördan.
Han såg inte, att han bar rakt ingenting. Men
gumman såg hans goda vilja, nickade, drog och stretade,
mens gubben gick an och språkade. Flottare gillade
han, historier kunde de, spel hade de med sig, visor
sjöngo de, snåla voro de inte och lyssnade till honom
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
