Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Flottarlaget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de stora sjöarna söder- och österut. Mer än en av de
vilda bestar, som ännu på trettio- och fyrtiotalet
oroade bruken och till och med senare under hårda
vintrar ströko förbi mälarsträndernas knutar, hade
passerat genom Vargporten vid Limpatjärn.
Nu hade ingen vid Lejberget på flera år sett till
någon varg, men Sikkasfar hade i sin ungdom skjutit
flera, Jugga hade för blott tio år sen slagit ihjäl en
varg vid Kullerberget. Puk-Anders farfar hade skjutit
flera björnar i trakten av Silkumshöjden och
Rödberget.
— Han va en faselit grim skytt, gamle Puk-Pekka,
sa Per Ols, han hade silver i bössa å ett sju djäkla
krut, så far min sa, att had Puk-Pekka villa skjut ner
mån, så hade han fäll orkat mä’t. Men se nu för
tiden, så har härjedalsbestarna blitt liksom feig, di törs
int hit ner, å gråben ä också tämligen sällsynter. Å
dä gör att björn- å vargskinna ä bra nog dyrbara
nu, mens di förr knappt had nå värde. Så beskrev
Per Ols, hur många björnpälsar, vargfällar och
vargtäcken Sikkas, Jugga och Puken hade. Hå ja,
flottarna hade nog sett, hur till och med Pispaskäringen
vädrade sina vargtäcken i solen.
— Ja, ja, menade Per Ols, dä ä gott te ha en varg
te kryp in i om vintran. Pispaskäringen hade berättat
för Erk Björn, hur hennes far och farfar jagat varg
i Värmlands finnskogar.
— Hå ja, smålog Per Ols, hon vill fäll skryt lit, å
dä finns int nå tull på lögner, men bra nog kraftia
vargjägare va di förstås. Di ska ha sålt vargskinn te
pälsar å fällar åt brukspatronerna i hel Värmlann, så
ho skarv fäll int allt va ho säg.
Fäbodarna lågo på en sluttning i skogen, en rundel
kring en grönskande skogsäng, en linda med saftigt
gräs och full av blommor, som lyste i brokig prakt.
Den röda klövern hade blommor stora som rosorna vid
Fredriksbergs herrgård, och hundkummins vita skyar
ströko som snöbyar över lindan. Den gula
smörblomman och längre bort i backen den gyllene solvändan
hopade sig till en hel krans av eldar. Man säger, att
42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
