Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Flottarlaget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blommor icke kunna brinna. Men spörj kvinnorna på
bovailen, hur det är vid solnedgången. De gula
blomstren stå som lågor. De hade ur kreaturens
spill-ning vuxit höga som pelare, de ljusa sommarspirorna.
En stenhäll var blå som himlens tak av styvmorsvioler,
och blått som havet stod vid lindans övre rand ett fält
av blåeld och midsommarblomst. En liten bäck rann
fram här. Per Ols visste, att här spelade forskarlen,
då månen stod i nedan och alla sovo i stugorna.
— Vad spelar han? sporde folk.
— Han spel för Gud om sin hjärtesorg, hä förstås,
svarade Per Ols. Där över bäcken hängde myrporsens
vita blommor i klasar, speglande sig i vattnet. Bakom
stugorna och runt lindan växte hägg, rönn, oxel och
björk. En hängbjörk slöt Sikkas fäbodstuga i sin famn,
och över Persastugan varkunnade sig en asp av hög
ålder. Vid Juggas stuga blommade en buske, tung av
blå syréner.
Efter mörkrets inbrott blänkte lysmaskarna i det
daggvåta gräset, bland barren på stenhällarna och i
mossan vid rösena. Det såg ut, som om en mängd små
skärvor av måne och stjärnor fallit ner över skogen
och lövängen.
Från Sikkas fäbodfönster kunde man se Rödsjöns
vatten skina mellan tallstammarna. När
morgonrod-naden lyste, såg det ut som om hela skogen brann i
en röd eld, och när solen steg blev den röda elden
svavelgula flammor, som slickade stammarna och till
slut nådde kronorna, där de brusto i ett fång av gnistor,
flögo som en svärm av eldbin.
— Hä ä den skillna mella sola, då ho stig å då ho
sjunk att om morgnan ä ho karsk å rö som en
floda-jänta i körkstass, å te aftan ä ho slunken å gul som
en malungskarl på väg frå kullan, undervisade Per Ols.
— När sola ho står som en ellkvast över
storskogen om morgnan å dä ligg en sky över Malungs- å
Äppelbodabergen, då ä dä fell mest som ett underverk,
å då ä dä gott te dra in luft i bröstbälgen, försäkrade
Persagubben.
I gamla tiden — så förtalte Per Ols — hade finnarna
43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
