Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Flottarlaget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
före fäbodfärden. Puken var den styvaste
skällsme-den i hela trakten. Hans skällor hade en särskild
klang, ty han kände hemligheterna. En gång hade
Birger på Larsgården, äldste pojken där, smugit sig till
Pukens smedja för att lista ut konsten. Han hade sett
gamla Pukan hjälpa sonen. Hon hade, medan sonen
smidde, rökt skälljärnet med enris, hällt mjöl och salt
över det. Till slut hade Anders lagt krut i skällan och
satt fyr, men då hade Birger blivit förskräckt, och
sprungit sin väg. Hå, sa far hans, Puken sköt den
lede, dä va fäll väl du ga dej iväg, ellers hade fan
flogi ur skälla å i dej.
Sikkasflickan hade också rustat sig. Hon hade
midsommarmorgonen plockat nio slags vilda blommor,
som hon bundit till en kvast och hängt i fäjset, för att
korna skulle ha lycka med sig i fäbodarna. Int för ja
tror dä gör varsken te eller frå, hade han sagt till
modern och knyckt en smula överlägset på nacken. Hon
hade i minnet vad läraren i skolan sagt, att det var
gammalt skrock det där. Men eftersom det nu varit
bruk på gården, så gjorde hon, som hon sett modern
göra. Hon visste, att när julkvällen sedan kom, skulle
hon ge varje ko en blomma ur kvasten att äta.
— Hä räck rakt int, brummade Pispaskäringen. En
ska ta ni styck hårstrå utå skälikon, ge djuran var sitt
i brö, å så ska en skrik i öro på dom: du ska följ efter,
som fan följ domarn te tinget.
Detta var enda sättet att få korna att följa efter
skälikon och komma hem om kvällarna, menade
Pispaskäringen. Jugga och Sikkas hade övergivit en hel
del av de gamla skrockmetoderna, men kvinnorna i
huset höllo fast vid dem. Gör di int nytta, så gör di
fäll int skade, tyckte de. Per Ols berättade för
flottkarlarna en mängd historier om, hur folk förr skyddat
kreaturen mot vargen och björnen.
— Ä dä kan va bra te kun än, för se ingen kan
vet, när gråben kom, å dä kan va, att härjedalarn og
kan kom.
— Nej, förtälj du, far, dä kan int skad te vet, sa
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
