Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Flottarlaget - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pare körande till kyrkan med sina hustrur och döttrar.
De satte kvistar i seltygen och blomsterkvastar vid
bogträna. Lövad var också kyrkan, lövad av Säfsbyns
kvinnor. Det doftade av björk och pors, av lind och
syrén. Kristus på korset hade fått en bukett röd
klöver i handen och vit myrpors i törnekronan.
Blommande apel, hjortron- och björnbärskvistar stucko upp
ur ljuskronans pipor.
Under färden till kyrkan tänkte Doris på, vad som
skett henne, då hon kom hem till natten. Det som
hänt växte ut till något gåtfullt, en förolämpning, en
skam, ett brott. Hon tyckte, att hennes far och mor
blevo henne främmande, blevo mörka gestalter i ett
fjärran, som icke angick henne. Det stormade i
hen-nas hjärta, som uppreste sig. Ack, alltid är det
hjärtat, som är den store rebellen, upprorsanden. Hon
tänkte, det går väl över, det måste gå över, allt blir
väl gott igen. Hon höll så mycket av sin far. Äh,
den ljuse, gode Sikkas. Och hon älskade sin mor. Hon
var ju, sade alla, mest lik sin mor, som hade
rat-husiasläktens mörka fägring. Hur många knivar hade
icke förr i tiden dragits för den släktens kvinnor!
Det hade Per Ols berättat. Nej, hon ville icke ha
ovänskap med föräldrarna. Det skulle bli gott och väl igen.
Strax stack det i hjärtat, det rebelliska blodet sjöd
på nytt. Nej, kuva henne skulle de icke få. Hon tog,
vem hon ville. Ja, den käre Vaitsen, hon hade ju
lovat sitt hjärta åt honom, när de båda voro barn.
Men nu var hon icke barn längre. Ja, hon var ju så
gott som förlovad med Vaitsen, det borde hon ju
minnas. Hade hon inte alltid som liten flicka sagt till
Vaitsen, att hon var hans fästmö. Äh, Vaitsen, hon
skulle inte överge honom. Nej, men hon skulle aldrig
gifta sig på befallning. Aldrig. Och inte skulle de få
behandla henne som en utkastad. Åh nej, trotset steg
i hennes själ. Hon skulle på rent kiv kunnat ta vem
som helst. Hon var icke den, som gav tappt. Vaitsen
fick förlåta henne, men icke hade han någon rätt till
henne, därför att de varit barndomsvänner. Och
varför blandade sig föräldrarna i hennes hjärtesaker.
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
