Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Flottarlaget - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fattades bara, att hon icke rådde sig själv i sådana
ting. Vad vore det för kärlek, om hon övergav
flottaren, sen han suttit och hållit hennes hand. Han hade
intet sagt. Men en hand är mer än ett ord. Ja, hon
skulle ha flottaren. Hon skulle.
När Doris Sikkas vid sin mors sida trädde in i
kyrkan, fäste hon sina blickar på den korsfäste och
svor i sitt inre en ed att inte böja sig för far och mor,
att icke låta sitt hjärta kuvas av någon, som hon icke
älskade, älskade brinnande, av hela sin själ. Hon
skulle ha flottaren, åh, hennes närmaste kanske redan
anade, vad hennes trotsiga hjärta begärde. Hon satt
bredvid sin mor i kyrkbänken. Hon bara tänkte på
flottaren. De gillade honom icke. Varför? De kände
honom icke. Nej, ty hennes far och mor hade utsett
åt henne en annan. Just denne kusin Peter Vaitsen
från Persbergsbyn, hennes älskade lekkamrat från de
tre år, denne bott hos hennes föräldrar på Lejberget
efter hans mors död. Ja, hon älskade Peter, den gode,
flitige Peter, på sitt sätt älskade hon honom. Han
hade alltid varit hennes vän, hennes bror vida mer
än Ante. Han hade vaktat hennes kreatur och gjort
hennes lurar, sprungit miltals efter blommor åt henne,
ja, hon hade länge tänkt, att Per skulle hon ha. Men
under de två sista åren hade hon icke egentligen tänkt
sig, att hon skulle gifta sig med honom. Hon visste
icke varför. Men det var så. Vem känner hjärtats
lönnliga gångar? Vem tolkar kärlekens väsen?
Varifrån kommer vinden och vart blåser den? Det
brinner en eld, vart gå dess lågor? Havets vågor vandra
av och an, var lägga de sig till ro? En blick bland
tusen träffade din blick, en röst bland hundra hade
din ton, en hand bland många fann din hand, varför
den blicken och icke någon av alla de andra, varför
den rösten och icke den andra, varför den handen och
ingen annan? Sikkas’ dotter hade råkat med sin hand
den hand, som hon kände just var ämnad åt henne.
Den handen var icke Peters utan den främmande
flottkarlens. Hon tänkte: det må gå väl eller illa, det må
vara mot far och mor, det må vara mot Gud själv.
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
