Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Flottarlaget - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
flottat i Voxnaälven och Ljusnan. Stålhandske såg
ut som en herreman, klippte och rakade sig noga,
snodde sina ljusa mustascher, hade en karsk hållning
och tjusade gärna kvinnorna.
— Dä fantes en gång en gammellapp, började
Stålhandske, som va så kär i brännvin, att han lova allt
för te få. Så en da va han då bjuden på »björnkalas»,
det vill säg förlovningsgille, hos en bekant, som va
sme. Där söps dä bra, och gammellappen söp värst.
För se lappar kan inte se brännvin utan te å dricka,
så länge dom orkar. Men han var int nöjd ändå, int,
utan ville ha mer å mer unna för unna. Se, dom ä så
oförnöjda mä, se. Te skit had int värden mer
brännvin, men han vill int visa dä. Därför sa han te lappen,
att om han fick dran ve håret genom skorstenen på
smedja, så skull dä vankas hur myck brännvin som
helst. Ja, dä gick lappen mä på å va rent gla ändå å
ställde sej på härden, mens två karar gick upp på taket
å sträckte armarna ner genom skorstenshålet å drog
lappen i hans långa hår. Men när lappen kommit ett
stycke te väders, kändes dä som eld i hans huve å han
skrek: Aj, aj. Släpp, släpp! Så släppte di honom ner
i den heta askan. Efter den dan sa gammellappen
allti: dä int gott te kom ur eln i askan. Men tocke
oförskammad han va, den lappgubben. Han begärde
fäll te få en kanna brännvin i alla fall. Men då vurti
värden förbanna — å dä kan en int förtyck — å sa:
Nej, så fasen du ska ha mer brännvin, men vill du, ska
vi sot smepipa mä din lekamen en gång till. Nej, tok,
nej, tok! skrek lappgubben å va fäll gla han slapp.
Nå, så talades det en stund om lappar och renar,
om lapparnas signerier och trolltrummor. Jo,
Kunt-Okko visste nogsamt, att det var lappkäringar, som
lärt finnarna skjuta trollskott. Sådana skott skjutas
med ögonen och förvända alldeles synen på folk.
— Dä va en gång en finngobbu, som lärt skjuta
trollskott. Han hade friat till en jänta å fått nej, å
han beslöt te hämnas. En sönda, när hon gick te körka,
satte han trollskott på henne, å allt kyrkfolke såg, hur
jänta hala opp kjolen, så rumpa syntes bå fram å bak,
3 — Den stora striden
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
