Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Flottarlaget - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig ner till dansen om lördagskvällarna och sedan
under natten vandrat den milslånga vägen åter till
fäbodvallen. En helg hade flottarna kommit till
fäbodarna, och dansen hade gått hela natten; först på
söndagsmorgonen hade karlarna gett sig ned till byn.
Ja, det såg ut att bli litet älskog också mellan älvens
karlar och byns kvinnor. Det var alldeles uppenbart,
att Pung-Göran fångat Lisa Juggas hjärta. Hon var
som en annan människa denna sommar. Den blinda
stackaren sjöng dagen i ända och skrattade åt allt hon
hörde, till och med åt Masis Knosis’ grova skämt och
Puk-Anders tusen gånger hörda ordlekar. Hon sökte
lirka med den förskrämde brodern, hade förlåtit
honom den där ovänligheten mot Göran och
otidigheten mot henne själv, eftersom flottarna lagat sin fiol
och glömt händelsen. Ack, Pung-Göran var en sådan
där, som lätt glömde. Å, varför inte glömma? Varför
tänka på oförrätten? Varför inte le åt livet? Ja, det
hade dess bättre gått dithän, att Kristoff och Göran
blivit vänner, Kristoff hade blivit modigare, sen han
fått Göran att tala med och ty sig till. Själve gamle
Jugga såg kryare ut. Den enda, som gick dyster och
sluten, nästan mer än förr, var Anna Jugga. Hon
gladdes väl över att dottern och sonen sågo friskare ut,
men det var som om hon sörjde över, att hon inte
längre var ensam om att trösta de båda barnen.
Särskilt saknade hon sonen. Kristoff kom icke så ofta
som förr för att modern skulle stryka honom över
huvudet. Han började arbeta mer och var två gånger
med som tillfällig flottkarl i Görans sällskap. Hon
hade, Anna Jugga, en nästan sjuklig stolthetskänsla:
hon och ingen annan skulle bära korset i
Juggas-släktens olycksfågel. Äh, det hade hon ju lovat Jugga,
då han friade. Hade han inte sagt, att hon skulle
veta, att han och hans hustru voro märkta av Gud och
att det skulle till en bra rygg att bära de bördor, som
följde med ett intåg i Juggasgården. Hon hade tänkt
säga nej, men så som han lade frieriet, kunde hon inte,
utan måste säga ja av aktning för sig själv. Ty stackare
ville hon inte synas vara för allt i världen. Hellre då
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
