Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Flottarlaget - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Flottkarlen hällde upp det rykande kaffet i två
bleckmuggar, gav Doris två sockerbitar och tog själv
en. Men mjölk? Hå ja, flottkarlarna drucko ofta kaffe
utan varken grädde eller mjölk, så för hans del gick
det nog, men flickan. Han såg förlägen ut. Hon
skrattade, det lät som ett klingande av silverkulor mot
en glasskål, ha, ha, ha, hade han inte mjölk till kaffet,
ha, ha, ha, hon sprang ut. Där ute gingo hennes kor
och betade på vallen det saftiga gräset. Hon kom in
igen, tog locket till pannan och försvann. Om ett par
minuter kom hon åter med locket fullt av spenvarm
mjölk. Kaffegrädde, flottare, va så go! ropade hon.
Kaffebröd, fäbokulla svarade flottaren och drog ur
kunten upp två fläskpannkakor, kanske inte
nygräd-dade precis. Men de smakade bra i alla fall.
Solen dalade allt mer, det var icke långt till sena
kvällen. De lågo i gräset utanför stugan. Hon
berättade om byn och dess folk, om dem som voro hemma
och om dem som voro borta, om Juggas och Pispas
och Per Ols. Han berättade om flottarlaget, om den
arme Storskarl och hans unge, om Elg och Stålhandske
och Staken och Pung-Göran. Så, rätt som det var,
frågade han: Har du fästman, Doris? Han hade hört
talas om Vaitsen. Hon rodnade och teg, blev allvarlig
en stund, skakade på huvudet, log, teg hela tiden. Han
såg noga på henne. Hå ja, hon var nog bortlovad.
Han suckade, hon skrattade igen. Men han blev allt
mer allvarsam och fåordig. Hade inte hästhandlarn
sagt, att hon var lovad åt den där Vaitsen, att de redan
voro förlovade, eljest skulle han, hästhandlarn, för
länge sen ha tagit henne. Hon tog ett grässtrå och
stack i hans öra för att kittla honom och få honom att
le, men han log icke. Så språkade de om livet på
Värmlandsbruken, där flottaren arbetat några år.
Hon var barfotad, hon låg på magen i gräset och
sparkade med benen i luften, benen gingo som
lärkvingar. Hon tuggade på grässtrån, medan hon lyssnade
till hans berättelse. Han låg också på magen med
armarna i kors över marken och huvudet vilade på dem.
De flyttade sig allt närmare varandra. Samtalet dog
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
