Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Flottarlaget - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om en stund kom Sikkasfar och Vaitsen. Vaitsen
var motsatsen till flottaren. Liten, rund, satt, hela
gestalten som en knuten hand, stora godmodiga ögon,
en smula platt, bred näsa, stora kindkotor.
Hade modern varit mörk, så var fadern svart i
synen, svart som helmörkret om hösten. Han knappt
hälsade på dottern. Vaitsen stannade, räckte Doris
handen, blev glad att se henne, ögonen strålade. Han
riktigt spann. Vid kvällsmålet berättade han enkelt
och glatt om Ursbyn, om kreaturen, om grödan hemma,
om sina fiske- och jaktfärder, om förtjänster han haft
i skogarna.
Doris satt tyst, hon hörde blott förstrött på. Hennes
tankar voro hos flottaren. Åh, hon hade känt sig så
lycklig, när han tog hennes hand, så lycklig att hon
måste gråta, gråta av glädje, av en vild obetvinglig
glädje. Man säger, att sorgen föder tårar, tänkte hon,
nej, glädjen måste vara tårarnas källa. Ack, vad för
en översvallande lycka att vara älskad, nej, att själv
få älska, alltid få tänka på honom, bara veta att han
fanns, att hon icke brydde sig om någon annan, att det
icke fanns far eller mor mer. Som mulen sommarkväll
och barfrostig vinternatt sutto de, far och mor, framför
henne. Vad angick det henne? Hå, hon kunde nästan
vara färdig att skratta. Och Vaitsen? Vad brydde
hon sig om honom? Jo, men ändå. Han hade ju varit
hennes Peter, som hon lekt med och slitit i, som burit
henne, som tröstat henne, som en gång tafatt kysst
henne. Lille Peter, tänkte hon, det finns tusen flickor,
han hade bara att välja. Rik var han, snäll var han,
ja, han var ingen dålig man, sämre kunde en flicka få,
men hos henne skulle han icke försöka. Han skulle
komma till natten, sitta på sängkanten, tala snällt och
vackert om sina hästar, kor, får, skinn, sina grödor
och skogshyggen, säga att han längtade efter en flicka,
en enda, kunde hon gissa vem, nej, åh jo, om hon
ville försöka. Nej, det ville hon inte, men sova ville
hon, hon var trött. Ja, så gick han snällt. Åh ja,
honom skulle hon gott våga ta ned under fällen, han
skulle icke röra henne, han skulle gå, när hon bad
79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
