Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 3. Vaitsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tredje kapitlet.
VAITSEN
Ären gingo.
År komma och år gå, de ta människorna i kragen,
de lyfta upp dem mot höjden och vräka ner dem i
lorten, de handskas med dem som stormen med
höstlöven. Nå, de låta också solen skina, men strax komma
de med vintermörkret och stoppa in den i en stor säck.
Ären timra båren, men de lära också mer än böcker,
så någon mening har väl Gud med dem. Hå hå, ja ja.
De bära lycka och olycka på sin rygg, de gyckla med
oss, de ge oss till slut ett slag, så vi ligga där som
häst-lortar på den stora landsvägen, där alla hasta förbi,
konungar och tiggare, präster och marknadsgycklare.
Äh, alla skratta de eller gråta de, kivas och slåss, älska
och hata, mötas och skiljas. Det är knappast att förstå.
De människorna, åh, att bli klok på dem! De skrika
och larma, hota och bönfalla, skryta och skälva. Där
gå siare och profeter, hjältar och våghalsar bredvid
ockrare, mutkolvar, skändare och helgerånare. Men
överallt och mitt ibland dem går Döden med Guds
bödelsbila i handen och slår utan försköning, dräper
profeten i dag och helgerånaren i morgon, slår bruden,
som är på väg till bröllopsgården och gubben, som
linkar på käppen. Och bilan i bödelshanden heter
Tiden eller Åren, och ingen makt kan stå emot dem.
Hå hå ja. Tiden är både tjuv och rövare. Tiden tar
från klockan hennes klang, från fågeln hennes sång,
från oxen hans ok, från flickan hennes ros, hå ja, ha.
Tiden och Döden blir lika gamla, de fågelskrämmorna.
Och vi syndare komma och gå, ingen stadigvarande
ort, nej, men orätt lever.
83
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
