Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 3. Vaitsen - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som ville hon be för sitt barn hos dess far. Ante satt
lika sur och snål som förut, munnen sögs inåt. En
gamling så ung han var.
Slutligen reste sig Sikkas. Hans ansikte var alltjämt
lika orörligt.
— Hä ä längesen kväll. Hä ä tid på te gå i säng.
Vaitsen tål å vil han mä.
— Ja måste gå, så snart snöstormen lagt sej, Sikkas.
Va ska ja säg Doris?
— Ja har int te säg henne.
Vaitsen reste sig, han darrade i hela kroppen.
— Ho ä fäll ditt barn i all fall?
— Ho va mitt barn, men ho ä int mer mitt barn.
Från Sikkasmor kom en djup suck; det lät som då
skogen suckar om hösten. Ja, detta visste hon ju
skulle komma, och ändock hade hon bett till Gud, att
han skulle mjuka upp Sikkas hårda hjärta, så som
han gjort med hennes. Hon såg på mannen med en
besynnerlig blick, halvt anklagande, halvt medlidsam.
Både förebråelse och förlåtelse talade ur den blicken.
— Ho ä i olyck, ho Doris, du må då glöm va ho
gjort dej, ropade Vaitsen.
— Ho har dragi olyck å skam över sej å oss å gåren
å hela byn, svarade Sikkasfar långsamt med tonvikt
på varje ord.
— Du kan fäll låt Gud va hennes domar, Sikkas?
— Ser du int, att Gud dömt henne, Vaitsen? Vakt
dej, ho kan dra fördömelse över dej ock.
Sikkas såg ut som ett svart moln. Han hade något
av den gammaltestamentliga lagens obeveklighet över
sig. Han var satt att vara Guds skarprättare över sitt
eget barn, och han svek icke. Ante satt lika sur och
sniken som förut, honom syntes hela saken inte röra.
Sikkasmor noppade ideligen på kjoltyget, fingrarna
foro av och an, hon halvsatt blott på stolen, ångesten
växte i hennes hjärta och satt stor och hålig i hennes
ögon. Men hon teg. Far var det som rådde.
-— Du ä hård, Sikkas. Hä kan hitt på å händ, att
Vår herre döm dej, ock, svarade Vaitsen med bister
89
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
