Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 3. Vaitsen - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mangelbod, kom an den som vill slåss med Korpfan».
Del där livet slutade en vacker dag med, att han körde
ihjäl en häst, som han »lånat» på Falu-marken. Som
han stod där på landsvägen och sparkade det döda
kreaturet och skrek: »Res dej, satans blågula oxmärr!»
föll en blixt ur skyn och tordönet skrällde, så jorden
darrade. Korpen blev spik nykter med ens, föll på
knä vid det döda kreaturet, knäppte händerna och
anropade himmelens förtörnade herre om nåd och
förbarmande. Då hörde han en röst — så vittnade han
själv i kapellet — ur det svarta åskmolnet, som ropade:
»Jag vill frälsa dig, gå till min tjänare, Waldenström».
Och Korp gick till Waldenströms kapell, blev frälst,
söp aldrig mer, svor aldrig mer, fick plats på bruket,
avancerade till valsmästare, fick en trogen och troende
hustru, samlade pengar på banken och kom nu med två
kronor till Doris. När han såg Vaitsen, mörknade han,
ty han höll strängt på, att en ensam kvinna aldrig
skulle vara samman med en karl, om de icke vore gifta.
Själv hade han sin hustru med sig i hälarna, vart han
gick bland änkor eller ogifta för att trösta. Så ock nu.
Hans hustru, Ester Vilhelmina, seglade som en slup i
hans tremastarkölvatten.
— Lita till den högste, han skall hjälp dej, mässade
Korp i en långt utdragen ton och tryckte två enkronor
i hennes hand. Ja ja, fortsatte hustrun, int en fågel
fall te marken, utan Guds velj, int ett blomster dör
utan hans vetskap, sörj därför int. Men han, Vaitsen,
varför sitt han här som en likbjudare? tilläde hon
plötsligen som en något bjärt avslutning på det citerade
bibelordet. Hon spände ögonen i finnen.
— Tack, sa Doris knappt hörbart och fortsatte med
starkare röst: Vaitsen har vari hos mina föräldrar mä
bud om Erks död.
Så, hade han det? Nå vad hade då föräldrarna
sagt? Jaså, de kunde inte komma till begravningen.
Nå, kanske gillade de inte, att den döde varit världslig,
jaså, det var för lång väg att färdas för dem, ja visst
gamla och klena. Ja, Vaitsen, som varit där hos dem,
visste väl besked. Ja, nu skulle väl Doris och lille Ivar
95
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
