Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 5. Den nya läran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
föga på prästens ord. Hon for med molnen bort över
vidderna. Hon tänkte på byn därhemma, på
flottkarlarna, på den döda maken och den levande sonen,
på att hon nu skulle börja ett nytt kapitel i livets bok.
Hon tänkte på Vaitsen. Ja, Gud, du som är god, hav
förbarmande med både Björn och Vaitsen, döm dem
ej för hårt och ej mig och mitt barn en gång, när vi
komma inför din domstol, och ej min nye make, som
jag äktar för mitt barns skull! Hon kände sig glad
och styrkt och stolt också. Nu hade hon ju fått ett
bröllop, som ingen brud från Lejberget förr och ingen
brud från Storbruket. Ja, hon kände det som en
upprättelsens stund, en triumfens stund.
Därnere på kyrkgången sprungo barnen av och an,
tumlade omkull ibland. Men var befann sig hennes
eget barn? Där nere i Storbruket, i det svarta hålet.
Hon kände ett sting i hjärtat, att hon lämnat sonen
kvar hos änkan Godou. Skulle hon tagit pojken med,
så hade icke fadern och modern kommit, ingen från
hembyn hade kommit. Barnet var fött hela tre år,
innan hon och Erk Björn hade låtit viga sig. Och
pojken höll så varmt av änkan Godou. Han var ofta
där nu för tiden.
Pastorn slutade sin något egendomliga predikan.
Efter ett par psalmer skedde vigseln. Per Ols, som
stod längst ner under orgelläktarn, mumlade efter, en
gammal vana han hade, vart ord som prästen och
brudparet sade. Även Per Ols lovade Doris att älska henne
i nöd och lust. Bredvid Per Ols stod en lång
Nås-karl, släkt med brudgummen, och han tyckte att han
kunde driva med gubben, varför han yttrade:
— Hä fäll bäst du kliv fram å sätt på na ringen
mä, gubbe.
Men Per Ols var så gripen av stundens högtidlighet,
att han inte hörde Nåskarlens skämtsamma infall. Per
Ols såg blott på brudparet och vånnade intet omkring
sig. Först när vigseln var slut, brudparet skred utför
gången och utgångspsalmen spelades samt klockorna
började ringa, vaknade gubben och hörde
bröllops-musikanterna utanför kyrkdörren på klingande fioler
134
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
