Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 1. Rebellerna - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hade de icke fått tak över huvudet hos en stackars
bonde, vars jord till största delen tagits av bolagen
genom ett illfundigt arrendekontrakt, så hade
storbruks-socialisterna måst göra som klubbarna gjorde på många
andra håll, till exempel i Ljusne, Storfors, Fagersta och
Kolsva, förlägga sina möten till landsvägarna eller till
skogens klyftor och vildmarkens gömslen, dit
deltagarna måste smyga sig fram, vandrande ofta miltals.
Nå, Storbrukets unga rebeller hade icke heller så kort
väg att gå till bondens lada och loge: en halv mil, en
timmes dryg vandring. Men hur lätt löptes icke den
halvmilen, hur kär var icke den färden! Till och med
gamla gubbar och gummor •— ty även sådana funnos
som i hemlighet tillhörde klubben — traskade
sjungande den långa vägen, burna av en helig hänförelse,
en lågande tro på den nya läran, läran om proletariatets
frälsning ur nöd och förtryck.
Medan de unga klubbflickorna bundo girlanger till
kvällens högtidlighet, och änkan Godou svettig och
sotig stökade med den provisoriska eldstaden, där
kaffet till festen skulle kokas, hördes från skogen de
allt starkare tonerna av en sång.
— Nu kommer klubbisterna från Nyhammars bruk!
ropade Duns Astrid och lyddes. De andra lyddes också,
arbetet stannade av, de flitiga händerna sjönko,
ögonen lyste.
— Nej, ja tror dä ä Grängesbergarna, sa Anna
Dybojs och reste sig, färdig att springa dem till mötes.
— Dä ä Korsnäspojkarna, hör ni väl, dä hörs på
sången! kivades Inga Godou, som hade sin fästman i
klubben i Korsnäs och visste väl besked.
— Dä ä Ungdomsmarschen! Nu sjunger vi också!
ropade Finn Johans Kraka och reste sig även hon. Alla
reste sig. Änkan Godou kom luffande allt vad hon
orkade. Äh, hon försummade icke en enda sång. Hon
sjöng som en lärka om våren, hon sjöng som hade hon
varit den yngsta av dem alla.
Ur skogens djup steg sångens brus som ekot av en
jättelik kyrkorgel. Än hördes sången som en samfälld
bön, som vinden bar upp mot höjden, än lät den som
196
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
