Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 2. Ödet och Doris - 2 - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vånnade honom inte. Just som Vaitsen fått ett hårt
tag om Kriegs strupe och denne blodröd kippade efter
andan, kom Doris igen. Hon gav till ett skrik, och
ögonblickligen släppte de båda slagskämparna sina
grepp om varandra. Slagsmålet avstannade. Men
ryktet om det kom ut. På en gång levde alla gamla
historier om Doris upp igen, de onda tungorna kommo på
nytt i rörelse. Åh, masmästaren hade överraskat Doris
och klamparen, han hade slagit dem båda sönder och
samman, och pojken hade också fått stryk. Sedan hade
han låst in hustrun och satt rigel för dörren, ja alla
visste, hur en masmästare tuktade en otrogen hustru.
Krieg var väl inte sämre än salig masmästare Sopar
Per Nilsson, som, när hustrun varit otrogen, gick till
brukspatron och lånade hans spanska rör och slog
käringen, så länge det fanns en vit fläck på hennes kropp.
Ja, rätt åt henne var det, det tyckte de flesta. Det var
bara änkan Godou och hennes socialister, som togo
Doris i försvar. Hon var väl inte värre än många
andra, tyckte de, och basar voro alltid grova och jäkliga.
Kvinnan var väl ingen hund heller, ville Doris inte ha
honom, så skulle han i alla fall inte slå henne. Vaitsen
hade kanske bara velat försvara henne. Ja, ingen
kunde veta, var skulden låg, det var inte ens fel. Men
de liberala och konservativa arbetarna tyckte, att där
såg man, vad socialisterna gick för! Äktenskapsbrott
och hor försvarade de, nej, så aldrig i livet skulle
socialisterna få rå på bruket. Hur skulle det då gå?
3.
Masmästar Krieg hade kört ned Doris’ son i
valsverket. Det var på tiden, menade han, att Ivar lärde
sig arbeta. Att gå i skolan hela livet var ingen mening
med. Fan, han skulle väl inte bli en lätting heller!
Doris bad, att han skulle slippa. Hon tiggde och grät.
Hon lovade, att hon skulle flytta ut ur kammaren
igen, bara pojken slapp komma ned i bruket. Hon
skulle skicka honom ut i skogarna och ner till älven.
236
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
