Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 2. Ödet och Doris - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han skulle inte ned i det svarta helvetet bland ugnarna
och lågorna. Men Krieg var obeveklig. Han brydde
sig icke om hustruns böner längre. Efter slagsmålet
med Vaitsen hade han inte sagt ett vänligt ord till
Doris, icke kommit till henne om nätterna. Hon nästan
darrade för honom.
Ja, han skickade ned Ivar i valsverket, det svarta
hålet, en förgård till dödsriket. När Ivar en kväll trädde
in i detta jättelika valv, belyst av ett gulrött sken från
lamporna uppe vid takkransen, förstod han, att nu
började för honom proletärens liv. Han hade läst om
detta liv i de förbjudna böckerna, han hade hört
pojkarna tala om »Getsemane», namnet på det äldsta
valsverket, han hade kastat en blick in i dess mörka prång,
då han ibland gick där förbi. Nu skulle han snart
själv stå kedjad i dess länkar. Nå, varför icke han
såväl som de andra? Hur kunde han förresten bli en
riktig socialist utan att stå i arbetet, dagligen gå i
arbetet? Nej, han klagade icke. Nu först var han en
kämpe, en riktig klubbist, en proletär. Han sträckte
på sig, kände sitt värde. Nu öppnades för honom
porten till livet, arbetslivet, nu tågade han ut i världen.
Hå ja, han skulle ta hand om mor en gång, ta hand
om alla kamraterna, han skulle icke ligga på latsidan,
icke svika. Han höjde handen en smula teatraliskt och
svor en ed att bli en äkta rebell, en socialist.
När ögat vant sig vid dunklet i valsverket såg han
svarta, sotiga figurer röra sig som spöken av och an,
klädda allenast i skjortor eller kåpor. Där var en, som
de andra kallade Göken, han hade en röd flanellkåpa.
Han var halt och det såg ut som om han dansade, då
han rörde sig. Andra figurer gingo i byxor med nakna
överkroppar, glänsande av svett och sot. I de våta
ebenholzfärgade, magra ansiktena glänste ögonvitorna
glasaktigt stela. Är det andar eller människor? tänkte
pojken. Ur en hög av kol, stybb och slagg reste sig en
gubbe, sjuk eller full, Ivar fattade icke, vinglade,
rag-lade, damp ner på sothögen igen. I detsamma
flammade hela valsverket upp, som en underjordisk eld
vällt fram ur glödande innandömen. Grym, obeveklig,
237
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
