Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 2. Ödet och Doris - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som lågor ur helvetets brand, slickade den väggar och
tak, åh, hela byggnaden brann och en våldsam hetta
fyllde luften, det sved i ansikte och händer, som om
tusen gnistor regnat ner. Värst var det med ögonen,
de bländades, det stack, som om glödande pilar träffat
dem. Ivar förde händerna till ögonen, stannade, stel
av skräck. Han tog bort händerna och ansträngde sig
att se. Arbetarna, nyss svarta som skuggor i
halvdunklet, lyste nu röda, som ockrafärgade djävlar,
dansande framför satans tron. Göken såg ut som en
hoppande låga. Gubben på sothögen reste sig igen,
skakade på huvudet, stirrade, svor, rosslade, damp åter.
På väggarna rörde sig de jättelika skuggorna, det såg
ut som ett stort skuggspel, en bild från en ofantlig
laterna magica. Vad hade skett? Intet annat än att
luckorna till vällugnarna hade öppnats. Åh, där inne
i ugnarna, en väldig rad av jättelika spiselmurar, brann
elden, gul och vitglödande, vit som snö i sitt innersta,
brinnande snö. Det var som om han sett jorden spricka
och dess flammande inälvor rinna ut.
Arbetarna skyndade fram med sina långa,
spjutlik-nande tänger och rände dem med en väldig kraft in i
den glödande lavan i ugnarna. Åh, nu såg han
drak-käftarna, som spydde etter och eld. Det gällde att
stöta vapnen i svalgen och frälsa en skräckslagen
menighet. Han såg sig omkring. Arbetarna syntes ännu
mera fantastiska, de hade skyndsamt fått sotade
glasögon på sig. De sågo ut som en skara blinda tiggare,
som vacklade och famlade efter stöd och väg, med
svarta hålor i stället för glasvitorna. Med sina
lång-skaftade järnklor — som ibland liknade kryckor i en
skara invaliders händer — rörde de i den glödande
massan, vände på järnklumparna, medan svetten flöt
nedför kroppen och rann ner i de tunga järnbeslagna
träskorna, som slamrade och klampade mot stengolvet
under det hårda arbetet. Kring varje man stod en
tunn ånga, ett dis, som tätnade, när ett kyligt luftdrag
for in genom porten och svepte fram över verket. Ivar
fick plötsligen den tanken, att han kommit till helvetet,
att smederna voro den ondes drängar och bödlar, som
238
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
