Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 2. Ödet och Doris - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
torterade de onda människorna, vände dem på deras
halster, knep dem med vassa tänger, knuffade dem in i
hettans innersta, när de sökte med förtvivlans krafter
att tränga sig ut. Ja, detta var den sjö, som brann av
eld och svavel och om vilken först prästen talat i
skolan och vilken sedan änkan Godou med vida starkare
färger skildrat för honom. Prästen hade sagt, att i
denna straffdomens sjö pinades de, som icke trott på
Gud och icke varit lydiga överheten. Änkan Godou
hade sagt, att i denna rättfärdighetens eld sonade de
rika och mäktiga sina synder. Vem hade nu rätt?
Han frågade en av de skjortklädda, han skrek av alla
krafter, men han hörde icke ens sin egen röst.
Det var ett enda dån, som fyllde luften, ett dån, som
från en söndertrasad ångdriven jätteorgel, där varje
pipa tjöt falskt, ett dån som från en vild storm, som
slog sönder och for fram som Jehu, eller som från
en skogsbrand, där allt brakar och fräser och ylar,
hemskt och beklämmande. Snart skulle han lära känna,
varifrån denna makabra musik kom och vilka
instrumenten voro i denna helvetiska orkester.
Väll-ungskättingarna voro strängarna på fiolen, valskopplen
basfiolens stråkar, ångrören tuba och esskornett,
remmarna voro surrande hesa flöjter, tjutet i vindfånget
i takluckan var eolsharpan, kolhundarnas gnissel var
dragspelslåtarna, vattenmassornas brus i turbinen var
dova orgelpipors tunga hymn åt helvetets härskare.
Sådan var denna djävulens orkester.
Luckorna slöto sig, och mörkret föll åter på, så
småningom lyste lamporna upp rummet till ett halvdunkel.
Men ännu sved det i ögonen, brände i ansiktet. Ivar
följde de skjortbärande karlarna ut genom porten, där
de i kylan och regnet svalkade sina heta kroppar för att
om en stund åter skynda in till de glödande ugnarna.
Han visste, att det om vintrarna ofta hände, att
arbetarna för att finna någon lisa kastade sig nakna i snön
utanför porten eller satte sig i sina skjortor i tjugo
graders köld på slagghögarna för att i nästa minut
ila in i den hetta, som strålade ut från de förfärliga
eldhålen.
239
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
