Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 2. Ödet och Doris - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7.
Ingen visste egentligen hur olyckan inträffat. Ett
vådaskott, det var länsmannens mening efter
utredningen. Brovaktarn menade, att någon med avsikt skjutit
på klamparen. Han hade sagt till länsmannen, att han
borde ta reda på var masmästaren varit den natten.
Men Doris försäkrade, att Krieg var oskyldig. Åh,
hon hade sin egen förfärliga misstanke. Men hon teg
med den inför världen. Endast inför Gud vågade hon
tala och be om skonsamhet för sin far.
Hon visste, att prästen skrivit till Sikkas och bett
denne övertala sin dotter att återvända till mannen.
Ack, många slag hade drabbat gamle Sikkas under
årens lopp. Ensam satt han kvar i Lejbergsbyn jämte
sin son. Alla andra gårdar voro ödehemman, och
bo-lagsskogen hade erövrat åker och äng. Folket hade
rest till Amerika eller vandrat till Storbruket och tiggt
om arbete. Större delen av Sikkas jord hade bolagen
processat sig till. Han hade de sista åren blott kunnat
föda tre kor, men varken häst eller fölsing. Så hade
hans hustru dött, åh, det tog värre än han trott. Ante
fick nu bli både piga och dräng. Han snålade på allt,
Ante, men det hjälpte inte stort. Både Ante och
Sikkas åto nu blott ett varmt mål mat om dagen, eljest
svart bröd, som Ante bakade eller rägmjölsgröt, som
Sikkas kokade. Ante ville mala bark och blanda i
brödet, men Sikkas sa nej. Så illa var det ännu inte, att
Sikkasgårdens folk skulle blanda bark i brödet. Ante
hade slagit giftasplanerna ur hågen. Han fick inte en
nog rik änka. Sikkasfar klandrade honom, men han
var obeveklig. En änka med tre kistor silver eller en
bra sparbanksbok, annars fick det vara. Ja, ödet hade
inte varit milt hos Sikkas.
Men det värsta slaget kom med brukspredikantens
brev. Han var sliten, gammal, vit och liten bliven,
Sikkas, en åldrig finngubbe, torr och mager som en
torkad trädgren. Endast i ögonen brann livet, eljest
var allt härjat, söndervärkt. Men aldrig hade Ante
sett sin fars ögon så svartgula, så vassa, så
genom
252
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
