Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 2. Ödet och Doris - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trängande och förfärliga som efter prästens brev om
Doris. Ja, där stod ju, att hennes man varit en god
make, att hon övergivit honom för att leva samman
med klamparen Vaitsen vid Storbrukssågen. Hennes
rykte vore icke det bästa och det kunde befaras, att
hennes son skulle komma, ja redan vore i dåligt
sällskap. Kanske skulle hon lyssna till faderns röst,
menade prästen, och vända åter till mannen och
därigenom förskona sitt och sin släkts namn för offentlig
skam.
Sikkas hade icke gått ur kammaren på en hel vecka
efter brevet. Icke heller hade han visat det för Ante.
Han bara satt och tittade in i väggen eller låg orörlig
i sängen. Det ser ut, som om gubben skulle dö snart,
tänkte Ante och började räkna silvret och gömma
undan linne och skinn, så att ingenting skulle bli till
systern vid bouppteckningen. Men hur det var, när en
vecka gått, gick gubben upp, började syna sina bössor
och tala om att gå på jakt. Han skulle bli borta några
dar, sa han.
Doris gick en arla morgon — det var i september
— med Vaitsen ett stycke upp mot sågverket, hon
skulle själv till skogen och plocka bär. Hon mindes så
väl allt som hänt den dagen, ty det var morgonen efter
den kväll, då Vaitsen kommit upp på vinden, där hon
låg. Hon skulle just till att somna, då hon hörde sitt
namn viskas i trappan.
— Får ja kom? hade han frågat och darrat på rösten.
— Ja.
Så kom han. Han måste krypa, ty taket låg blott
några fot över golvet. Doris rev eld och tände en
ljusstump. Han satte sig vid sidan om henne. Han sade
icke mycket, såg bara på henne. Hon var några och
trettio år, men han tyckte, att hon var sig alldeles lik
som den gången på sätern, då han kom för att fria.
Samma svarta, något lockiga hår, samma glans i
ögonen, blott hyn var blekare. Hon kunde le på ett
särskilt sätt, betagande, lockande. Äh, hon hade väl några
rynkor i pannan och vid mungiporna, men dem såg
han inte i halvdunklet, och hade han sett dem, så hade
253
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
