Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 2. Ödet och Doris - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de icke förtagit intrycket. Han hade förresten sagt sig
flera gånger, att det icke var hennes skönhet, som drog
honom till henne, utan hennes väsen. Hon hade en
inre kraft, en inre lockelse. Han kunde icke förklara
den, icke fatta den, men den verkade så, att i hennes
närhet blev han glad, fattade han livets glädje. När
hon var nära, veko alla bekymmer, och hjärtat blev
lätt. Han kände en stor oro, som han mindes blott
från barndomens dagar eller från en annan värld, men
en värld där hon var.
Han satt hjälplös, ty modet att göra den fråga han
tänkt, svek honom. Han började frågan gång på gång
men kastade om och sporde om något helt annat.
Doris förstod, vad han ville fråga om, såg hans vånda, åh,
hon förstod honom: skulle han nu få nej, ja då hade
han förlorat allt. Hon kunde icke längre åse hans
kval, hon slog armarna om hans hals och drog honom
till sig. Äh, denne starke arbetare, van att bära vad
tyngd som helst på sin rygg och tunga bördor även på
sitt sinne, brast samman inför lyckan. Han grät som
en gosse. Men för henne voro dessa tårar, som
strömmade över hennes ansikte, som en ljuv svalka, som ett
befriande, livgivande regn. Sådan lycka hade hon
förut icke erfarit.
Hon makade plats för honom i sin bädd. Han
somnade i hennes armar, med ett leende över läpparna.
Ja, det var morgonen efter den natten. Hon hade
följt Vaitsen ända till avtagsvägen till sågen. Hon
hade vinkat åt honom, då hon fortsatt bort mot skogen.
Där nere flöt älven, bred och mäktig, med starkare fart
och större flöde än i somras. Den såg svart ut
häruppe vid skogsranden, liknade ett väldigt sorgband till
en ändå väldigare krans.
Timmerstockarna flöto sakta förbi och fångades in
i sina rännor, som förde dem till sågen. Skogen stod
i höstens bjärtaste prakt. Asparna lyste som stora
eldslågor, snappande och slickande efter tallkronorna.
Björkarna skeno som vita master med gula och
gulgröna segeltrasor. Grankottarna sutto som bruna
fåglar på grenarna, ännu icke väckta av solen, som
254
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
