Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 3. Storstrejken - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
av en helig vrede, svurit på sitt bibliska vis, förbannat
klenniodiga och svartskådare. Nu stod hon vid sin
stora kittel ställd över fyra stenklampar, mellan vilka
elden flammade. Hon hade sitt lilla marketenteri med
sig, höll kaffe åt ungkarlarna och ungdomen. Och
runt omkring henne stod en försvarlig skara, lyssnande
till hennes visa utläggningar och vassa repliker.
— Den där Finn-Johan, skomakarn, ä då ett ärans
fä, Gud vill int ha’en i sin vebo, uslingen! Här går
han kring å säj storstrejken kom fäll te slut illa...
— Ja, dä ä skammelit, avbröt hejarsmeden Per Klack,
som med handen bakom örat lyssnade till änkan
Go-dous utgjutelser.
— Skammelit! Nä, syndit ä dä! Gud ska slå’en!
Äh, illa? Nääj, den här striden dä ä en strid, som ja
länge väntat på. En behöver bara ha läst bibeln, så
står dä där, att den ska kom. Åh, dä ä stor synn å
skam te tvil på Guds ord.
— Ja, den där skomakarn, som far kring som en
olyckskorp, han ä fäll betald utå disponenten, han,
brummade sliparn Måns Kask och knep ihop ena ögat,
medan han drog vänstra mungipan upp mot örat.
— Då ska den jäkeln ha stryk, dundrade Josef Hård,
han Piggsvinet. Han hade fått en sådan hes basröst,
sedan han vart avskedad vid hyttan, Josef, och dagarna
i ända under hela våren stått i vatten till över knäna
och grävt den stora avloppstrumman i köpingen.
— Han ä int värd te bära hann på, Josef, Gud
kastarn på dynjan, där lorten ä mogen, klippte änkan
under allmänt bifall av debatten om skomakarn,
varefter hon återgick till att tolka den stora stridens
innebörd. Hela det kapitalistiska samhället skulle nu
störta hop som en gammal murken torklada för
höstvinden, och det skulle växa upp ett rike, som inte
kunde beskrivas, så fyllt av rättfärdighet och kraft
skulle det vara.
— Ho ä alt toki ho, käringen Godou, viskade Sofia
Gustavsson, Kantippa, till Skojars Pers Susanna. Hon
var elak som alltid, Sofia, och kunde inte smälta, att
267
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
