Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 3. Storstrejken - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
änkan Godou svingat sig upp till ett slags profetissa
och gick omkring och var viktig.
— Ja, int begrip ho sej på di här sakerna, int, men
ho ä ju i all fall rejäl å har di rätte åsikterna å ä mä
i klubben, puttrade Susanna som en kokande gryta.
— Min gubbe säg, att dä int nått mä varken
ungdomsklubben eller fackföreningen, gned Kantippa som
en trasig stråke på en ensträngad fiol.
— Äsch, Gustavsson, gubben din ä ju lebiral vet ja,
dä betyd rakt int va han tyck, int, pöste Susanna över,
ty nu vart hon arg. Hon hade gått in i
kvinnoklubben, som bildats på vårsidan efter ungdomarnas
förarbete. Susanna tålde inte riktigt änkan Godou, men
än mindre Kantippa. Susanna höll på klubbarna.
De båda kvinnorna fortsatte att träta en stund, men
så tröttnade Susanna och drog sig till en klunga i
närheten, där hennes kamrat i kvinnoklubbens styrelse,
Duns Marga, förde ordet. Duns Marga hade länge
varit en kvinnosakskvinna, varit så gott som ensam på
bruket att tala för kvinnans rösträtt. Hon hade haft
liberala tänkesätt förut, men nu var hon socialist och
satt ordförande i kvinnoklubben. Hon hade verklig
pondus, hon var stor och stark, hade väl reda på sig
och talade med en förbluffande säkerhet. Det var icke
utan, att änkan Godou i Marga anade en rival om äran
och inflytande, men till någon konflikt kom det icke,
eftersom Marga höll sig till kvinnoklubben och änkan
till ungdomsklubben. På detta sätt delade de sins
emellan regentskapet.
Marga tronade i en klunga av bistra kvinnor, alla
över de fyrtio, de flesta över femtio. Livets hårda
framfart hade präglat dem. Somliga sågo ut som
huggna i kalksten, andra som skurna i trä, ännu andra
som skapade av grova trädrötter eller råa jordkokor.
Endast få hade några tänder, en hade blott ett öga, en
annan hade en väldig struma, så att halsen var
tjockare än huvudet. Alla hade de en skarp, frätande
blick, talande om ett oförsonligt hat. Endast när
deras barn kommo och sökte sig vila i deras knän,
gick ett milt, vackert leende över deras hårda läppar
268
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
