Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 3. Storstrejken - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klubben hade möten varje dag, och i början
strömmade nya massor oavlåtligen in. Det var sång och
hurrarop, ett enda stridens rus, en nästan religiös
stämning som inför uppbrottet till ett heligt krig, en
stämning såsom fordom en gång då massorna samlades i
medeltida katedraler under korsfararnas psalmsång och
offer.
Den ene agitatorn, den ene talaren avlöste den
andre. Så många besynnerliga folkpräster! Där var den
lidelsefulle ynglingen, nyss från svarven tagen, i
fladdrande halsduk och med bleka kinder, vild av hat
till det bestående samhället, färdig att sätta luntan till
krutdurken. Där var den nyktre, sävlige
fackförenings-mannen, talande om ören och kronor, om sill och
potatis, om kollektivavtal och föreningsrätt. Där var den
romantiske studenten, som levde i sansculotternas och
järnsidornas tider och drömde om barrikader som
stormades, och bastiljer, som erövrades. Där var den
till socialisterna övergångne pastorn, glödande i sin
nya tro, gripen av storheten och ansvaret i sitt nya kall.
Där var den fantastiske domedagspredikanten, siande
om den borgerliga världens undergång och om en ny
himmel och en ny jord. Där var den sifferspäckade
marxisten, kallt och sakligt beskrivande samhällets
sjukdomar.
Ivar satt just ordförande, när Kata kom till
Storbruket för att styrka den kämpande hären. Äh, det
blev en dag det. Kata, själv dotter till en av
Bergslagens fordom främsta bruksherrar, åh, Kata var älskad
som ingen av proletariatet. Hon, överklasskvinnan,
hade redan i den socialistiska rörelsens första hårda
år, liksom Branting och Sterky, slutit sig till de fattigas
och föraktades parti, hon var hela rörelsens mor.
Oansenlig, nästan lik en torggumma i sin enkla reskappa,
sin mjuka karlhatt och sina giftbylten, steg hon in i de
mötessalar, där hon vann ett långt livs triumfer i en
oavlåtlig kamp mot »folkets fiender». Nu hade hon
kommit till Storbruket från en resa längs älvarna och
i tiomilaskogarna, där hon talat till flottare och
skogsarbetare om »vargaflockens moral». Näst sista natten
276
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
